Hej, jag har fått panik-/ångest attacker 4 gånger på 4 dagar den här veckan. Men det känns ändå inte som att dem är riktiga. Känner mig tom, skakar (vet inte om det är medvetet), spänner mig och andas snabbt och hastigt. Jag har känt mig ledsen, sårad och arg den senaste tiden innan jag fick mina attacker. Varför? Jo, det har och är fortfarande jag och mina 3 närmaste kompisar som är med varandra i skolan. Två av dem spelar i samma lag som jag, och den andra är min bästa kompis. Det började med att jag blev tillsammans med en kille som går i samma klass som oss, vi blev tillsammans i sjuan. Det var inget seriöst för vi kände inte varandra så bra då utan det var mest nytt och spännande. Men i alla fall mina kompisar gillade inte honom. Några månader efter att vi gjort slut hade jag och mina två kompisar(lagkompisarna) ett jätte stort bråk. Det var jobbigt för jag hade svårt att veta vem jag skulle vara med. Det löste sig men under den här tiden blev mina 3 kompisar kompis med mitt ex. Terminen efter (i åttan) blev vi tillsammans igen men det höll knappt en månad. Efter det har vi inte pratat alls med varandra vilket är jobbigt eftersom vi går i samma klass. Men under sista terminen blev mina kompisar och han VÄLDIGT nära och dem är nu närmre än någonsin. Det var jobbigt för mig men jag sa inget och när dem var med honom på rasterna och lektionerna följde jag bara efter bredvid dem men pratade inget med dem. Jag vågade till slut berätta för mina kompisar hur jag kände men som jag hade trott innan, det blev ingen förändring med det hela eftersom att jag inte kan säga till dem vem dem får vara med osv. Det är fortfarande jobbigt att bli lämnad utanför... Jag går på handboll och där kändes det länge som att jag inte utvecklades, ville inte gå på träningarna men gjorde det ändå för att inte mina föräldrar skulle undra om det hänt något. Juste jag har ingen bra relation med min familj, vi kan ha roligt och så men vi har aldrig berättat viktiga och seriösa saker till varandra. Det känns inte som att jag kan lita på dem eller mina kompisar. Det är jobbigt att mina föräldrar blir sura och tar inget seriöst när jag försöker prata med dem eller få fram min åsikt. Jag har under den här veckan berättat mina problem(problem som är små men som byggts upp lager på lager) för kompisar som alla säger samma sak; du MÅSTE prata med någon, dina föräldrar eller någon på ungdomsmottagning. Men jag är helt tom på känslor och alla dem där problemen känns inte så stora längre eftersom jag har berättat för någon. Har alltid varit hon som inte kunnat be om hjälp och vill klara saker själv och det är därför jag mår som jag mår för jag höll allt inom mig och nu har allt bara kommit ut. Ibland vill jag gråta men kan inte...
Svar
Hej, vad fint och klokt du berättar om din situation. Det är lätt att förstå att du just nu inte har det så lätt med dina relationer i din klass och dina känslor av tomhet. Jag vill börja med att säga att panikångest inte är något farligt, och har man inte haft det så länge så kan man oftast arbeta med det och få en stor förändring relativt snabbt om man är motiverad. Att prata med någon regelbundet kan göra att du får fatt i de där tomhetskänslorna och få möjlighet att se vad de står för. Du kan få en samtalskontakt genom vårdcentralen, och du kan också kontakta din ungdomsmottagning och be att få prata med en kurator där. Skolan ska också ha någon form av skolhälsovård där det ska finnas en kurator som du kan få prata med. Ibland kan det ta ett tag att få tag på sina känslor och känna att samtalet blir nära och på riktigt, speciellt om du har gått och tryckt ned dina känslor ett tag nu. Låt det ta tid.
Det kan också vara så att du har en depression och utifrån det kan det också vara bra att du får en samtalskontakt som kan undersöka om du är deprimerad. Det kan vara smärtsamt och svårt när en kompis blir tillsammans med ens pojk eller flickvän, och det låter som att du verkligen har försökt att hantera det på ett bra sätt. Men du har ju rätt att vara ledsen och svartsjuk också, ja alla känslor är helt okej att känna. Att uppleva att man inte riktigt är med i samtalet med sina vänner kan kännas sorgligt och jobbigt. Du berättar också att din familj inte är något riktigt stöd, och att ni inte kommer nära varandra och pratar om viktiga saker. Tror du att du skulle kunna skriva ett brev till dem om hur du känner och upplever det? Det kan ibland vara ett riktigt bra sätt att få ur sig det man vill säga. Och de kan få en bättre bild av hur du tänker.
Alla de här upplevelserna kan självklart bidra till att du får panikkänslor. Kroppen är ofta klok och smart och visar oss om den behöver få ut känslor och att vi behöver ändra på saker och ting. Du lyssnar bra på din kropp och själ tycker jag, genom att börja kontakta oss. Det finns också en tjejjour på nätet som heter Tjejzonen, de kan erbjuda en storasyster eller chattsyster. Kolla in deras hemsida via den här länken www.tjejzonen.se
Nu har du fått lite olika tips om hur du kan fortsätta att söka stöd, hoppas något fungerar för dig. Ta hand om dig nu, och hör av dig igen om du behöver!
/Tjejjouren.se
