Jag sprang hem från skolan nyss för att en tjej kompis sa att jag hade blött igenom (mens) och när jag kom hem såg jag att det var gammalt blod och jag bara bröt ihop. Jag har sedan tidigare varit deprimerad och har efter en lång tid blivit bättre men nu efter ett tag börjar jag må dåligt igen. Jag får ångest av små saker och när jag väl börjat gråta och skrika kan man bara beskriva mig på ett sätt - ett riktigt jävla psykfall. Min mamma gör bara massa misslyckade försök till att hjälpa till. Jag blir bara så jävla sur på henne. Jag och min mamma har självdiagnoserat mig och kommit fram till jag inte bara lider av depression, utan även också av tvångsyndrom. Min tvångsyndrom har dock blivit bättre. Vad som innebär med min tvångsyndrom är att jag inte kan gå till skolan utan att byta om minst 4 ggr, vara super sminkad och att mitt hår ser helt perfekt ut. Om dessa 3 saker inte är som jag vill att dom ska vara kan jag få ångest attacker, utbrott osv, vilket vanligtvis slutar med att jag stannar hemma. Jag vill ha hjälp men bokstavligt talat hatar psykologer, och jag har legat inne på BUP och den vistelsen hjälpte ett tag efter men jag har nu hamnat på samma dåliga bana igen. Jag vill ha hjälp så snälla svara något som kan hjälpa mig..
Svar
Hej, och förlåt att du har fått vänta på dit svar. Du berättar om dina känslor och hur de får dig att må, och att du tror att du lider av tvångssyndrom men även depression. Du berättar att du har legat inne på BUP och att den tiden gav dig hjälp och stöd ett tag efteråt. Du berättar att när du får starka känslopåslag så skriker du eller får väldigt mycket ångest.
Jag ska bemöta ditt mail utifrån lite olika perspektiv tänker jag. Och så kan du ta till dig det som känns vettigt eller intressant för dig. Vad tror du om det?
Alla människor har olika sårbarhet här i livet. Forskare brukar prata om att det både finns en biologisk förklaring och en miljömässig. Alltså, hur vi mår kan beror på att våra kroppar har olika känslighet och hur vi har det när vi växer upp och vilka miljöer vi är i påverkar också mycket.
Du berättar att din mamma och du tror att du har tvångssyndrom och depression. Jag tror att det är väldigt klokt att undersöka det vidare istället för att bara gissa. Depression är en vanlig sjukdom, många människor har det och vid din vårdcentral kan din läkare genom ett test och också i samtal med dig komma fram till om du har en depression. Då kan ni också diskutera om du behöver äta medicin och gå i samtal. Det är också vanligt att människor håller på med olika tvångsritualer. Det kan bli ett sätt att hantera den ångest man har. Med hjälp av en psykolog som fokuserar på tankar, känslor och handlingar, kognitiv beteendeterapi så kan du få hjälp med det. Och ibland kan det faktiskt gå väldigt fort när man väl får hjälp.
Du berättar att du hade en del positiva erfarenheter från den där tiden då du belv inlagd på BUP. Vad var det som fungerade då? Samtidigt skriver du att du är trött på psykologer. Jag blir nyfiken på vad som hände då? Kan det finnas saker som är bra i de erfarenheter du har?
Ibland när man mår dåligt kan det vara skönt att få handgripliga råd. Så nu ger jag dig två stycken: Om det känns vettigt så kan du se vad det ger. Det första är att jag tycker att du ska ta kontakt med din vårdcentral och be att någon hjälper dig med dina tankar om att du har en depression och tvångssyndrom. I det samtalet tycker jag att du ska be om att de gör ett test för depression. Jag tycker också att du ska be om att få träffa en KBT terapeut genom din vårdcental. Sedan vill jag tipsa om en av våra tjejjourer som har chatt och mailstöd. De har så att man kan få som en storasyter online, det vill säga en stödperson som har kontakt med dig under en längre tid. Man kan prata om vad man vill med den här personen, och du kan även där få tips och råd hur du ska göra när det känns svårt i livet. Som ett extra stöd. Du kan hitta Tjejzonen här:http://www.tjejzonen.se/fortjejer/stod-att-fa/
Tror du att du kan prova de här tipsen och se vad det ger? Ibland kan det vara så att man behöver hjälp att komma upp lite först om man är deprimerad, för att orka se vad man ska jobba med. Så det är klokt att ta tag i det först tänker jag.
Du berättar i början av ditt mail om det där med blodfläcken på dina byxor. Jag förstår att det kan kännas jobbigt, och jag vill berätta för dig att vi är många som har blött igenom precis som du. Och egentligen är det ju inte konstigt, inte konstigare än något annat blod. Mens är ju helt vanligt och betyder att din kropp fungerar som den ska! Ändå kan vi känna oss ertappade på något vis. Jag vet inte om den här tjejen som upptäckte blodet på dina byxor sa det till dig på ett elakt sätt eller så. Då kan det ju verkligen kännas jobbigt såklart.
Jag tycker att du är jätteklok som skriver hit till oss, du visar att du vill ta hand om dig själv och det är ju fantastiskt bra! Ibland är livet tufft, och jag tror att det är superbra att ta hjälp då. Ens föräldrar är inte alltid de som hjälper oss bäst alltid. Och då kan det vara bra att prova med andra vuxna. Som tex hos Tjejzonen, och på vårdcentralen.
Kan du testa de här tipsen och se hur det går? Hör av dig igen om du vill om det inte fungerar. Lycka till nu och ta hand om dig!
/ Tjejjouren.se
