Jag har mått dåligt väldigt länge och allt känns hopplöst. Det känns som inget hjälper, har gått hos bup innan jag blev 18, har gått dbt, testat massa mediciner som inte hjälpt alls, flyttat över till vuxenpsyk och även varit inlagd på psyk en del. Men inget hjälper, för jag får ingen hjälp. Det låter bra till en början och sen dör allt bara ut och ingen bryr sig. Jag skulle träffa min psykolog flera gånger i veckan för att hon tyckte att min situation var så pass allvarlig och att jag behövde det, och det kändes så skönt! Men ist fick jag ingen tid alls och när jag ringt för att prata och ta mod till mig och säga hur jag mår så har det inte hänt ngt alls. Det blev inte ens en reaktion när jag skar mig för djupt och fick sy. Jag skar mig inte för att dra till uppmärksamhet, tanken va inte att behöva sy heller, men kanske vart det ändå ett rop på hjälp. Jag har så sjukt mkt ångest, är väldigt ensam och tycker inte om mig själv någonstans, hör "röster" som uppmanar mig till saker då jag bla skär mig i stort sätt varje dag. Men jag förstår inte varför man bara lämnar en person som mår så fruktansvärt dåligt och är en fara för livet bara sådär. De sa bara att det inte hjälper med de behandlingarna vi prövat och troligen inte att prata heller! Men vi har bara prövat två små övningar och det tar ju tid innan man lär sig "göra rätt". Och jag har sagt och även min familj att jag måste ha en regelbunden kontakt med vården, de sa även överläkaren när jag vart inlagd. Jag är bara så rädd för jag kommer inte ur detta själv och jag vet inte snart vad jag gör. Det känns som det är mitt fel.
Svar
Hej.
Tack för ditt mail till oss! Först och främst är det inte ditt fel att din situation ser ut som den gör. Att du mår dåligt, är sjuk, inte får rätt hjälp och inte vet vem du ska vända dig till är inte ditt fel. Du har rätt att få hjälp och du har rätt att må bra. Det är sorgligt att du blivit lämnad ensam med det du har att bära på, och att du är rädd att inte kunna ta dig ur situationen är känslor som man ska ta på allvar. Det är jättebra att du skriver hit om hur du mår och hur du blivit behandlad. Det är starkt att kunna formulera sig så som du gör kring en tuff situation. Du skriver att du varit i kontakt med olika instanser i vården, och också fått en del behandlingar under åren, men att det inte blivit bättre och dessutom nu upplever att det du blivit lovad i behandlingsväg inte hålls. Så ska det såklart inte vara. Du skriver att du skulle få samtal med psykolog flera gånger i veckan, men att det sedan inte blivit av. Vet du vad det beror på att det inte blivit av? Att säga att "det ändå inte hjälper" räcker inte när du faktiskt blivit beviljad samtalsstöd. Du skriver att när du ringt och berättat om hur du mår, vilket är väldigt bra gjort, så har det inte hänt något alls. Det är inte konstigt om du tycker att det känns svårt att ringa igen, men du är ju bra på att i text beskriva vad du tycker är problemet- skulle du kunna skriva till din psykolog och fråga varför du inte får det utlovade stödet?
Du skriver att du är ensam, men finns det någon (kanske en familjemedlem eller någon helt annan) som kan hjälpa dig att pusha på vården lite? Att vara psykiskt sjuk är väldigt belastande och kan göra det svårt att ställa krav och kräva sin rätt, och ibland kan man behöva hjälp med att föra sin talan. Det finns en del tjejjourer som har personligt stöd till exempel, som kan hjälpa dig att ringa. Eller går du i gymnasiet? I så fall kan skolkuratorn hjälpa dig. Det behöver inte vara en person som du ska få behandling av, utan bara någon som kan stötta och hjälpa dig i din kontakt med vården.
Det går ju såklart också jättebra att höra av sig hit, eller via mejl till andra lokala jourer om du hellre vill det. Det finns en tjejjour som heter Tjejzonen och där man via chatt kan få stöd, de erbjuder till exempel en chattstorasyster. Då får ni en mer regelbunden kontakt och det kan ju vara toppen i din situation. Det kan vara ett komplement till annat samtalsstöd och medicinering. Jag lägger in länken här så kan du kika om det är något för dig:http://www.tjejzonen.org/#!storasyster/c1865
Du skriver att du har mycket ångest, hör röster och skär dig och så ska ingen behöva ha det. Det är positivt och starkt av dig att kunna be om hjälp, så fortsätt med det. När man är psykiskt sjuk har samhället lika stor skyldighet att ta hand om en som när man är fysiskt sjuk! Vården kan inte "ge upp" och lämna dig på det sättet som du beskiver, utan du har all rätt på din sida. Igen- det är inte ditt fel att du inte mår bra och inte får rätt hjälp.
Som sagt, hör gärna av dig igen!
Ta hand om dig sålänge
/Tjejjouren.se
