Hej Jag vet inte hur jag ska börja. Men jag tror jag är "deprimerad". Jag har ingen att prata med, familjen tar en inte på allvar. Jag känner mig jätte löjlig för att jag är så "utseende fixerad". Jag kollar mig hela tiden i spegeln för att granska mina fel. Jag har typ inga vänner jag kan vända mig till. Eller jag har en som jag har varit väldigt tight med i ca 4 år, sen jag flyttade jag. Men jag gillar inte henne längre. Allt hon gör är att prata om sig själv HELA tiden, och då menar jag verkligen HELA tiden. Hon känns så falsk och är så otrevlig när man är själv med henne. Sen när hon kommer hem till en, eller när man är bland andra ska hon helt plötsligt vara super trevlig. Men jag är endå med henne för att hon är den enda kompisen jag har här nere. Jag saknar då man var liten då jag hade mina gamla kompisar som var mina bästavänner. Men nu har jag tyvär tappat kontakten med dom, eller det är inte som det var förut iallafall. Det känns som att jag bara går och väntar på att allt ska bli bra och att jag ska bli lycklig. Jag tröstäter ganska ofta.. Ex om jag köper en godispåse blir jag glad och glömmer mina problem för stunden typ. Endå fast jag brukar tröstäta rätt så mycket så ser jag fortfarande ut som en vandrande pinne tycker jag iallafall. Min familj brukar säga att jag ser helt normal ut. Den här utseendefixeringen har verkligen gått för lågnt för den begränsar mitt liv! Jag kan inte göra saker som jag vill göra för att jag inte känner mig nöjd med hur jag ser ut i mina kläder. Det känns som att jag är den fula ankungen bland mina två äldre systrar. Min äldsta syster har typ finaste vackraste ansiktet, min andra syster har snyggaste kroppen och fint ansikte hon med. Sen kommer jag en ful 15-åring som ser ut som en tanig 10-årig pojke. Jag känner mig onormal. Jag har inga bröst eller A-kupa har jag. Jag bara går och väntar på att dem ska växa hela tiden vilket dem aldrig gör. Jag har 77 cm runt bysten vilket inte är någonting! Typ bara några knölar:/ Min röv ser snygg ut från sidan. Liksom så här putig och så. Men sen när man kollar bakifrån ser den asrak ut! Så FULT. Asså jag känner mig jätte töntig för att jag lägger ner tid på att bry mig om det här. När jag är 18 har jag lust att göra bröst implantat och typ göra rumpan rundare bakifrån. (Asså så det ser naturligt ut.) Jag vill bara bli vuxen och känna mig nöjd över hur jag ser ut, och flytta till L.A och jobba med något roligt. Men det känns så lågnt bort. Allafall den här dagen var jväldigt obbig. Min syster och jag bråkade. Det började med att jag var ledsen som vanligt och då orkade inte jag vara på bästa humöret. Min syster brukar fråga mig mycket om hon ser bra ut i klänningen hon ska ut i. Eller typ om hennes rumpa ser platt ut. Så idag var jag inte på något sånt humör och var somsagt ledsen så jag kunde låta lite irriterad. Sen började vi tjaffsa och hon slänger ut kommentarer som verkligen sårar mig. Så då så töntig som jag är börjar jag gråta inför henne. Så då säger hon sluta lipa och tro inte att det är synd om dig för det är det inte. Sen sa hon ba LOOSER, och ba mula i dig ditt godis och så kan du ruttna där i ditt rum Sen ba lycka till med att skaffa ny vänner så osocial som du är . ( För jag har berättat om mitt kompis problem till henne förut) Sen vet jag inte varför men sen slår hon mig, riktigt hårt. Jag tror det var för jag kanske käftate mot henne. Efter att hon gått ut ur mitt rum så har jag fått för mig att jag sa nått dumt till henne som gjorde henne arg. Så då låser jag dörren (eftersom hon verkligen är läskig när hon är arg) med hon bankandes och sparkandes utanför, och som skriker att jag ska öppna. Jag frågar varför och då säger hon: så att jag kan prata face 2 face med dig. Så då jag ba men prata på nudå, för om jag öppnar slår du ju bara en. Så då skriker hon ba ÖÖPPPNA DÖRREN. Sen öppnar jag tillslut eftersom dörren nästan går sönder så mycket som hon sparkar och bankar på den. Så då får man en riktigt hård örfil och slag mot kroppen asså inte värsta "misshandeln" då men endå slag som gör riktigt ont. Sen skriker hon på mig om hur jag är och att jag bara har fel och att jag bara tycker synd om mig själv , sen skriker hon över hela huset ba Du har verkligen inget självförtroende, Man ser det bara på dig. Sen massa andra dumma kommentarer. Jag menar om hon ser att jag är ledsen och att jag tycker så "synd" om mig själv så kan hon väll fråga snällt ba asså varför är du ledsen? Men nää här är det varför lipar du? Sluta tyck så JÄVLA synd om dig själv!.Jag orkar inte mer. Jag vill bara försvinna från min jävla familj. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, om min depression fortsätter och blir ännu värre vet jag inte vad jag tar mig till. Om bara mina bröst kunde bli ett par bröst så skulle en stor del vara löst. Om du skulle vara i min situation vad skulle du göra då? Kram
Svar
Hej Alexandra!
Jag vill börja med att ge dig beröm för att du har tagit kontakt med oss och att du absolut inte behöver känna dig löjlig för att du känner dig utseende fixerad, det finns mycket krav på hur tjejer och kvinnor ska se ut i vårt samhälle och det påverkar oss alla. Du är inte ensam om att känna så!
När det gäller din vän som inte är trevlig mot dig och alltid pratar om sig själv, kan det finnas något sätt att prata med henne om hur du känner kring eran vänskap? Kanske märker hon inte själv hur hon beeter sig och behöver någon som berättar detta för henne?
Du berättar även att du har barndomsvänner som var dina bästa vänner men att ni nu har tappat kontakten, kanske finns det en möjlighet att du försöker ta lite mer kontakt med dem som du vet att du har trivts med. Ringa, chatta eller liknande kan kanske vara ett alternativ? Jag tror att de skulle bli jätteglada över det.
Våra kroppar utvecklas olika och även olika fort, puberteten börjar omkring 10-14 år och håller sedan på omkring 5-6 år så det tar tid för kroppen att utvecklas. När började dina tankar kring din kropp och när började du känna att du inte mår bra? Finns det någon speciell situation som utlöste detta? Kanske kan det vara bra att försöka komma på det och sen bearbeta och jobba med hur du mår när du vet vad som utlöste detta.
Du berättar att din syster är läskig när hon blir riktigt arg och att hon vid det här tillfället som du berättar om slog dig så det gjorde riktigt ont. Brukar det ofta vara så? Din syster har ingen rätt att slå och skrämma dig, och jag förstår om du tyckte att den här situationen var väldigt jobbig. Tror du att du skulle kunna prata med din syster om det här? Ibland kan det vara lättare att skriva ett brev där du berättar hur du känner. Brevet kan du sedan ge till henne. Kanske skulle det vara lättare för både dig och dina systrar om ni pratar i en situation som inte har uppstått genom bråk? Jag funderar också lite kring hur dina andra familjemedlemmar skulle kunna hjälpa dig. Har du en mamma eller pappa som du kanske kunde prata med? Eller en annan vuxen i din närhet som du litar på? Skulle du kunna tänka dig att gå och prata med en kurator via ungdomsmottagningen? Det kan vara väldigt skönt att få sätta ord på sina känslor och få hjälp med känslan att du upplever att du är deprimerad. Så ska du inte behöva ha det, och det finns hjälp att få! Du kan hitta en ungdomsmottagning via www.umo.se som ligger nära dig.
Om du vill höra av dig igen så får du jättegärna göra det, vi har både chatt och frågelådan du kan höra av dig till. Chatten är väldigt bra då det blir ett längre samtal och det samtalet varar så länge du vill prata med oss.
Ta hand om dig!
/ Tjejjouren.se
