Hej! 13 tjej
Jag har haft diabetes typ 1 i snart två år och jag mår jättedåligt. Min mamma och pappa och mina syskon och kompis och alla försöker göra allt som dem kan och hjälpa mig. Men jag känner bara att jag inte mår bra. Jag vill inte att dem ska vara ledsna över mig och gråta för mig för det gör mig ledsen. Jag tycker det är jobbigt att jag behöver sån här hjälp och att jag mår så dåligt att jag måste gå inte på en sida och fråga om hjälp.
Dessutom så har jag ingen kompis som har diabetes typ 1 som jag kan prata med. Så när jag blir ledsen över diabetes saker så känner jag mig helt ensam.
Mamma och pappa blir ledsna ofta och gråter på kvällarna och den måste vara uppe på natten ibland för att hålla koll på blodsockret och då orkar dem inte göra det dem vill på dagarna och jag får skuldkänslor för dem.
Det är också jobbigt för när människor i min ålder hör att jag har diabetes så vill nästan ingen vara med mig och dem tycker jag är äcklig.
Och ibland går det så långt så att jag tänker att om jag bara skulle dö skulle det inte vara jobbigt för mina släktingar och kompisar längre, men sen blir jag bara ännu mera ledsnare över att jag kan tänka så.
Det värsta är ju att jag i hela mitt liv så länge jag lever kommer ha diabetes jag kommer behöva sticka mig med sprutor ta blodprov och hålla koll på blodsockret.
Så finns det något jag kan göra för att göra den här situationen bättre?
Snälla jag behöver hjälp
Svar
Hej!
Vad starkt av dig att dela med dig av dina tankar och känslor, jag ska göra mitt bästa att besvara din fundering.
Du beskriver att du är en tjej på 13 år som lever med diabetes typ 1. I samband med din diabetes beskriver du hur du får skuldkänslor, blir ledsen och känner dig ensam. Det låter utifrån vad du beskriver som att du har ett omtänksamma personer runtomkring dig bestående av din mamma, pappa, syskon och kompis som stöttar och hjälper dig men det kan också om jag har förstått dig rätt, få dig att känna skuldkänslor. Jag förstår att det måste kännas tufft just nu, men det kommer att bli lättare att hantera, du kommer att lära dig mer om hur din kropp fungerar och kommer så småningom kunna ta hand om din diabetes mer och mer. Hur skulle det kännas om du berättade för dina närstående om hur situationen får dig att känna?
Du berättar även att du kommer behöva hantera din diabetes hela livet samt att situationen du befinner dig i kan skapa mörka tankar hos dig själv. Hur skulle det kännas att kanske prata med någon utomstående om hur du mår, exempelvis en samtalskontakt eller kurator? En samtalskontakt eller kurator kan du antingen få kontakt med via din skola, vårdcentral eller ungdomsmottagning.
Du skriver även att det finns människor i din egen ålder som inte vill umgås med dig och jag vill lyfta att du är stark som skriver in dina tankar och funderingar. Ofta kan människor agera utifrån att de inte har tillräckligt med kunskap om något, och du förtjänar att umgås med människor som accepterar dig och som får dig att må bra! Det finns föreningar som riktar sig till personer som också har diabetes och jag skickar med dig en länk till en sida som riktar sig till unga personer som har diabetes: https://www.diabetes.se/ungdiabetes/. Hur tror du det skulle kännas om du sökte dig till olika forum eller föreningar där andra delar samma upplevelse som du själv? Utifrån vad du har berättat vill jag även passa på att lyfta att du inte ska behöva bära allting själv. Ibland kan det kännas tungt och svårt och det är okej att ta stöd av andra. Om du behöver prata av dig är du alltid välkommen tillbaka hit till vår chatt, telefon eller frågelåda igen.
Ta hand om dig! <3
/Tjejjouren.se
