Hej...Jag är tolv år, jag och min bästavän beslöt oss till att ha stilen 'Emo' och alla började skrika (I skolan´) 'Jävla äckliga emo unge!' och på nätet blir jag mobbad jag skriver tomma hot på min blogg, jag försöker spela glad men ibland orkar jag inte svara på frågan så om läraren säger (Det blir inte mitt namn eftersom jag gärna skulle vilja vara anonym) ''Ja Ellinor kan du svara på frågan?'' då sitter jag bara och tittar på henne (Läraren) som om hon skulle vara dum i huvudet, då kollar alla på mig då orkar jag inte mer och lägger huvudet på bänken jag vet att alla blir besvikna på mig det är det som jag absolut inte mår bra utav, förut hade jag topp-betyg i skolan nästan mvg på allt men sen så sumpade jag allt för att alla sänkte mig och mobbade mig på nätet. Sen idag så kollade jag i en gammal skokartong under min säng så hittade jag en gammal vass fick-kniv jag tog den mot handleden och tryckte lite lätt bara för att få upp mitt adrenalin, men precis innan jag hann så skickade en kompis till mig på facebook 'Hej vad gör du?' då svarade jag hellre (Mina föräldrar var och handla min mamma är rädd för att lämna mig hemma med knivar så jag måste typ göra så hon tror på mig varje dag) då svarade jag den kompisen står mig nära och vet mina ''problem'' satt säga så hon skrev 'Nej gör du det då kommer jag bums hem till dig och berättar för dina föräldrar' då så slängde jag bort kniven från mig slängde mig i sängen och la mig i fosterställning, men problemet är att jag gillar att känna knivens vassa sida och få känna känslan men jag vågar aldrig..... Och för ett år sedan tog jag en plastbit och så fort mamma och pappa hade åkt hemifrån så tog jag fram den och skrapade den mot mina ben så det vart regäla sår när min mamma fick reda på det vart jag tvungen att ljuga och säga att jag hade gjort illa mig i skolan hon trodde inte på mig men en sak visste hon då eller ja hon sa det till mig ''Ellinor jag kommer aldrig kunna lita på dig'' så hon sänkte mitt förtroende till henne....Och sen så frågade jag pappa för skojskull när vi köpte våran båt så hade han haft sönder en gammal båtlina så fick jag den (Jag frågade) sen så tog han den från mitt rum då vart jag asförbannad, sen så fort mamma och pappa bestämmer över MIG så skriker jag ''BRIS BARNENS RÄTT I SAMHÄLLET'' då säger dem ''Det struntar vi i!'' så tvingas jag att göra saker jag inte vill typ åka till läkaren och sen har jag sagt att jag vägrar att simma då säger dem alltid ''Nej du ska simma det är bra för dig!'' (Jag har reumatism ledsjukdom) men jag vill verkligen inte falla tillbaks till den plats jag tog i för ett år sen med plast biten fast nu skära mig i handlederna + att min killpolare skriver till mig 'Du är en wannabe ett riktigt EMO skär sig själv!' då skriver jag 'Man måste inte cutta sig för att vara emo!' så blir jag ledsen över att vi har ''Bråkat'' men det är min historia + att när jag var mindre typ vid tre-årsåldern så var min pappa arg mot mig och hotade mig och sånt och hotade med att elda upp mina gosedjur som jag älskade så ja....Jag säger inte att jag har haft det dåligt men jag vill inte gå och prata med någon så fort mamma beställer en tid till bris så säger jag avboka nu! Då gör hon det för jag hatar att prata med någon som totalt bara ignorerar mig och dricker sitt jävla fitt kaffe.... Skulle ni kunna hjälpa mig jag förstår att ni har det fullt upp men jag skulle bli så glad om mig fick ett svar....Mvh/ ''Ellinor''
Svar
Hej!
Ett mejl från en som känner sig krossad men stark. En sådan inledning på ett mejl värmer! Du berättar med inlevelse om hur du upplever en jobbig tid i ditt liv just nu och texten lyser av den styrka som du själv, vad vi förstår, upplever dig ha. Det låter som att det är flera människor i din omgivning som tycks ha svårt att respektera den du är. Du skriver till exempel att du och en vän började med stilen emo och att folk i skolan då började reta er, och att du mobbas på nätet. Att du tidigare varit mycket engagerad i skolan men förlorade orken när du inte tyckte dig bli schysst behandlad är inte svårt att förstå.
Du förklarar att du frestats att skära dig vid flera tillfällen men aldrig kommit till stånd att göra det, mer än att du vid något tillfälle rispat dig på benen, vilket ledde till en utskällning av din mamma. Du säger att folk blir besvikna på dig vilket får dig att må dåligt. Du låter klok och insiktsfull i det här. Hur besviken är du på din omgivning? Är det någon som frågar hur du mår? Det låter som att du inte har alltför positiva erfarenheter av "hjälpare" som din mamma, uppfattar vi det som, pressat dig att gå till och åter försöker få dig till. Även om det är så att hon vill ditt bästa kan det uppfattas som ett straff när det går till på det sättet. Vi tolkar det som ett skuldbeläggande av dig, när det egentligen handlar om att du inte blir lyssnad på, eller vad tänker du? Det är väldigt modigt av dig att vända dig hit och behöver uppenbarligen ingen som gör sådant åt dig! Du tycks medveten om din rätt, och det verkar som att du själv förstår att lösningen inte handlar om att skära sig. Att det är lyssnad på du behöver bli. Vad skönt att du har din vän att prata med. Finns det någon annan vuxen än dina föräldrar i din närhet du har förtroende för och skulle kunna vända dig till, och förklara hur det känns i skolan och hemma? Du är självklart välkommen att höra av dig hit igen också.
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
