Hej, jag är en väldigt glad och öppen tjej på 14 bast. Min familj och mina vänner har alltid sagt att jag är en sprallig tjej och som har lätt att få nya kompis kontakter p.g.a. att jag är så pratglad. Men på den senaste tiden så har jag känt mig väldigt deprimerad. Det känns jobbigt och jag känner mig inte längre som den spralliga tjejen. Det känns liksom som att någon annan person har flyttat in i min kropp. Nu går jag i åttan och det är jättemycket med prov, läxor och sånt. Sen så har jag och min pojkvän snart varit tillsammans i två månader och han vill ha sex men jag känner att jag inte är redo. Men jag älskar honom så himla mycket och jag vet att han aldrig skulle såra eller göra mig illa. Sen så känns det som om jag inte hinner träffa alla mina vänner längre och vissa av dom är faktiskt mina bästa vänner och barndomsvänner, det känns som om att jag har svikit dom och jag skäms över det. Och så kommer vi till den punkten som kallas för familj. Jag har inte tid att träffa min familj längre eftersom att så mycket annat pågår i mitt liv. Jag är ute på mycket fester och gör saker som får mig att känna mig glad. Min storebror har gått ut skolan och han jobbar väldigt mycket nu. När han inte jobbar sitter han vid datorn med dåligt humör eller så är han med sina polare. Min mamma jobbar och tränar väldigt mycket på vardagarna och på helgerna hinner jag inte träffa henne eftersom att jag aldrig är hemma då. Och jag skulle inte klara av att sitta hemma med min familj hem lördags kväll eftersom att vi knappt snackar med varandra, eller jag pratar inte med dom och dom pratar inte med mig. Jag har haft bra kontakt med min mamma men den rann ut i sanden... Min pappa jobbar för mycket, det har han gjort i sex års tid. Varje vecka så åker han till Hälsingland som ligger tre timmar bort ifrån där vi bor. Han jobbar där eftersom att han får så pass bra betalt. Han är mer där än hemma. Det är kanske därför han alltid är på så dåligt humör, för att han är trött och sliten efter sex timmars bilresa fram och tillbaka varje vecka. Det här känns förjävligt att säga om sin egna pappa med det är sant, jag känner faktiskt inte honom. Vi har inte kramat varandra på ett år och han har inte sagt sina känslor/att han älskar mig på lite mer än fem år. Han är inte den typen som uttrycker sina känslor på det sättet, utan han ger pengar till mig istället för att sätta sig ner i en halvtimma och snacka med mig. Men jag är ju ändå hans dotter så det klart han borde prata med mig. När jag och min pappa *kommunicerar* så bråkar vi. Vi bråkar oftast om skolan, mitt uppförande eller städningen. Jag beter mig som en normal tonåring. Just nu är jag väldigt deprimerad och retar mig väldigt lätt så saker och ting. Men det är inget som påverkar honom, tror jag. Men jag blir ärligt talat rädd när min pappa skäller ut mig. Han skriker på mig på ett så obehagligt sätt och det får mig att känna mig som en liten onödig människa i familjen. När du skriker på mig åt en sak som inte ens är mitt fel, så får det mig att känna mig som om jag har svikit dig. Det känns som att jag är i vägen och att allt är mitt fel och att jag förstör allt. Jag pallar seriöst inte mera nu, jag behöver hjälp av någon som förstår mig och kan lyssna på mig och ge mig råd/tips! Snälla svara, jag är förvirrad och kommer snart bryta ihop...
Svar:
Hej!
Vad bra att du skriver till oss.
Du beskriver det som att mycket händer både i ditt liv och i dina funderingar just nu. Du är 14 och går på högstadiet, och det är en tid som många upplever som omvälvande just eftersom det är så mycket nytt som händer på många plan. Det verkar också som att du är en tänkande tjej som funderar mycket över relationer och livet. Det kan göra att man ibland känner sig förvirrad precis som du skriver, men det är också en stor fördel i livet!
Du börjar med att skriva om din pojkvän och dina kompisar. Vi tycker att det låter jättebra att du har så många människor runt omkring dig som du tycker om och som tycker om och uppskattar dig tillbaka! Det kan vara svårt att balansera kompisar och pojkvän och känna att man har tid för alla. Tror du att det kan vara en bra idé att berätta för dina kompisar att de betyder mycket för dig? Skulle du kunna förklara att om du inte hinner träffa dem så mycket, är det för att du har mycket att göra med skolan, din pojkvän och så vidare, och inte för att du har glömt dem?
Det låter härligt att ha en så bra pojkvän som du har. Om du känner att du inte är redo för sex så ska du absolut vänta. Sex ska vara något på bådas villkor, när båda verkligen vill ha det, och är inget som man ska göra bara för att vara snäll mot den andre eller för att den andre har väntat länge. Om du känner att du kanske inte är redo att ha sex än på flera månader eller kanske till och med år, så är det okej. Hur tänker du kring att din pojkvän vill ha sex, är det något som gör dig orolig eftersom du inte känner dig redo?
Du beskriver det som att du och din familj har kommit ifrån varandra och att det gör dig ledsen. Självklart kan man känna sig ledsen och ensam när man upplever det som att ens familj av olika anledningar inte längre står en så nära. Nu verkar det som att det finns flera anledningar till att din familj inte umgås så mycket, bland annat att din pappa jobbar långt hemifrån och din storebror jobbar mycket. Sedan har du kommit upp i tonåren och då kan man uppleva det som att man glider ifrån sin familj eftersom det, som du skriver, ofta börjar pågå mycket i ens liv. Att du gör saker som gör dig glad är bara bra för dig och något du absolut ska fortsätta göra!
Eftersom du känner dig orolig och ledsen över att du och din familj inte umgås och "känner varandra" så väl längre, skulle det kunna vara bra att prata med din mamma eller pappa och berätta för dem hur du känner, tror du? Hur tror du att de skulle reagera om de fick reda på dina känslor och tankar kring familjesituationen?
Att du ibland blir rädd för din pappa när ni bråkar och han skriker åt dig tycker vi att du ska prata med honom, din mamma eller någon annan vuxen om. Det kan vara så att han inte förstår att du bli rädd för honom, men det är ändå inte bra att han som vuxen och din pappa kan få dig att känna dig rädd.
Skriv gärna till oss igen och berätta hur det går med allting. Vi finns här för dig.
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
