Hej, Jag har nu under ett halvår gått ner 23 kilo.jag har också precis fyllt 15 och sedan att jag varit 9 har jag haft hetsätning och gått upp cirka 13 kilo varje år, i somras vägde jag runt 93 kilo och var 161 cm lång, alltså extremt tjock.
När jag blev mobbad hela tiden för att jag var tjock, vill jag typ bevisa att jag kan också vara smal, det har slutat med att jag knapp äter, träna cirka 4,5 timmar per dag, och ibland tränar hela nätterna, tänker och planerar mat o träning hela tiden, gråter, ångest, men en posetiv sak är ju att min hetsätning är bättre, lite bättre i alla fall.
Jag ljuger för kuratorn i skolan, berättar helt andra saker än vad jag egentligen vill, men jag kan liksom inte, min mamma och pappa får absolut inte veta något, aldrig nånsin ! dom tycker att det är bra att jag går ner i vikt eftersom det har tatt 5 - 6 år då dom har satt mig på bantnings kurer osv.
Skolsyster är orolig för mig, för några dagar sen så hade vi hälsovårds kontroll och hon sa att jag hade fetma, (som vanligt:( ) men att hon tror att jag har bullemi, det har jag inte !!!!
jag brukar inte spy (så ofta..) jag tränar inte för mycket, hon vill säkert bara jävlas med mig, men jag orkar inte mer, orkar inte gråta,orkar inte ångesten, orkar inte att inte kunna äta vad jag vill.. vad ska jag göra ? har jag bullemi ? snälla svara min fråga.
Svar:
Hej!
Vad bra och starkt av dig att skriva till oss.
Du undrar om du har bulimi, men eftersom vi på tjejjouren inte vet hela din historia kan vi inte avgöra det. Det måste du själv avgöra, men du kan ta hjälp det här testet: http://www.psykologitest.se/test/bulimi.php
Kanske inte helt tillförlitligt men det kan vara en hjälp.
Vad starkt av dig att gå ner hela 23 kilo! Men samtidigt så oroas jag av hur mycket du tränar och hur lite du äter. När man fått dåliga upplevelser kring något, såsom du kring din vikt kan det vara lätt att hamna i sådana mönster, men det går att ta sig ur!
När jag läser ditt mail upplever jag att du själv vet om att det inte är helt bra för dig och din kropp, men inte riktigt vet hur du ska ta itu med det annars, har jag rätt?
Jag blir också nyfiken på varför mamma och pappa absolut inte får veta något, finns det en rädsla för att de ska bli besvikna?
Men om detta är orsaken till att du inte vågar berätta sanningen för din kurator så kan jag lugna dig med att han/hon har tystnadsplikt. Det du säger stannar mellan er, och det kan vara väldigt skönt att ha någon att prata med så man slipper bära allting inom sig.
Ett förslag för att du ska få någon slags kontroll över din vikt och samtidigt känna att du är nöjd med ditt ätande är att träffa en kostrådgivare/dietist, hur låter det tycker du?
De kan hjälpa dig balansera kost och träning så att din kropp inte tar skada.
Hör gärna av dig igen, ta hand om dig!
//Tjejjouren
