Jag älskar spel.
Assassins Creed, Super Mario, The Sims och Fire Emblem och i synnerhet Legend of Zelda kan roa mig i timmar.
Första gången som jag minns jag spelade Zelda, var jag väl en sju, åtta år. Jag hade fått ett Nintendo 64 i julklapp av pappa och spelade sönder Super Mario 64. (Det är fortfarande den bästa julklappen jag någonsin fått.)
Så lånade pappa The legend of Zelda: Ocarina of Time av en kompis, som han fick spela när jag inte övertagit tv:n.
Jag satt och tittade på en gång, och när han gick på toaletten bestämde jag mig för att prova.
Jag minns att det var Young Link, på Lon Lon Ranch. Jag tryckte på A för att få honom att hoppa precis som Mario, och döm min förvåning när grabben gjorde en kullerbytta istället. Och för att inte tala om grafiken. Inte alls lika färgglad som på Mario, utan mer dassig och realistisk.
Senare fick jag en egen spelfil (Jag döpte den till ZELDA, hade inte fattat att pojken faktiskt hette Link, ett misstag jag inte tror att jag var ensam om) och så var det igång.
Jag kan inte påstå att jag blev frälst när jag rullade runt är på Lon Lon Ranch och inte förstod varför snubben inte hoppade när jag ville, men det dröjde inte länge förrän jag blev det.
Idag har jag två tatueringar, en triforce i nacken och Link på låret, och det blir definitivt inte mina sista speltatueringar.
Lägg till kommentar