Jag har provat de flesta sortens spel.
Sällskapsspel för det sociala, tv-spel för adrenalinkicken, rollspel för fantasivärldarna, ja till och med lajv (= levande rollspel) där man springer runt i en skog i hemmasydda mantlar och slåss med svärd tillverkade av liggunderlag från Överskottsbolaget.
Vissa spel har jag fastnat för totalt, andra har liksom passerat nästan obemärkt utan att jag riktigt har vågat hoppa på tåget.
Som liten var spel en självklarhet och en ooh så viktig beståndsdel när man gick över till kompisar för att "leka". Sedan kom puberteten och plötsligt var glitterögonskugga och Danne i 6B viktigare än att spöa drakar eller vinna vänd-tia-turneringar.
För alla utom mig, då.
Har aldrig varit särskilt bra på att hoppa på nya trender. Visst fanns det fler som jag, men de flesta var av motsatt kön och det här utspelade sig i en tid (ålder) då myten om att killar och tjejer inte kan vara vänner fortfarande ansågs vara sanning.
Men så gick åren och plötsligt blev Nörden trendig.
Ett slags fenomen, som syntes som musikrecensent med stora glasögon eller något spensligt popsnöre med en Nintendo 8-bitströja. Jag var på modet igen! Eller tja, mina spel åtminstone.
Sånär som på ett. Det finns nämligen en sorts spel som aldrig någonsin har varit i närheten av att vara häftigt. Figurspel. Faktum är att det är så urbota ohäftigt att de flesta inte ens känner till det.
Figurspel är precis vad det låter som: Man spelar med figurer. I de flesta fall är dessa figurer några få cm höga, gjorda av grå plast och mycket detaljrika.
Den gråa plasten målas med fördel för att på så vis skapa liv i gubbarna. Figurerna ställs sedan upp på en plan, sisådär 1x2 m (ja, vi har byggt ett eget bräde här hemma). De två spelarna har varsin armé, där olika figurtyper har sina specialförmågar och regler. Några är starka, andra snabba och vissa är likt Wolverine enkom värdefulla för att de tål mycket stryk. Arméerna flyttas med hjälp av måttband och tärningsslag, för att så småningom hamna i fight med varandra där såväl klurig strategi och en jädrans massa tur avgör vem som går segrande ur slaget.
Jag vet inte varför figurspel anses vara så mycket nördigare än Super Mario, Settlers eller Poker. Kanske handlar det om att vi trots allt slåss med "tennsoldater" och låtsas att det är på riktigt.
Kanske är det för regelbokens tjocklek, dominansen av fjortonåriga pojkar bland utövarna eller att vi pratar om tum istället för centimeter.
Kanske är folk bara avundsjuka.
Det spelar faktiskt ingen större roll, för jag kan inte låta bli att charmas av figurspel. Och ja, jag älskar mina tennsoldater och tycker att mina är finare än någon annans.
Ett av de största företagen som säljer figurspel heter Games Workshop (GW). Tycker du att det här låter intressant eller bara vill förstå vad sjutton det är jag snackar om föreslår jag att du letar upp din lokala GW-återförsäljare.
Där kan man ställa frågor, lära sig mer och med allra högsta grad hitta en lämplig spelpartner som kan hjälpa dig igenom din första match.
Lycka till!
Lägg till kommentar