Ätstörningar. Jobbig fråga, alla tjatar om de.
Jag har inte dem, men jag gillar inte heller min kropp.
Jag säger till alla mina vänner när de klagar att de ska vara glada att de inte ser ut som mig lite på skoj, fast egentligen är det ju inte på skoj. Då säger de att jag är jättefin, men jag vill inte höra det.
Jag vill höra att jag är ful, tjock och på gränsen till fetma, då skulle jag nå gränsen, må så dåligt att jag började ta tag i mitt liv och träna.
Träna, det magiska ordet. Jag mår bra av att träna, fysiskt visst, men psykiskt, mitt psyk mår jävligt bra av det. Jag är en vinnarskalle och mår bra av att vinna. Förlora peppar mig och jag pressar mig.
Eller jag brukade göra det. Sen kom mina skador, som egentligen inte är några skador.
De är bara påhittade, jag hittade på att jag inte kan springa pga, det och det att jag inte kan göra det och det för att det gör ont. Jag har tappat min vinnarskalle, bryr mig inte riktigt längre. Så jag slutade träna min underbara brottning, slutade med vem jag var.
Det får mig att känna mig smutsig.
Att alla säger att jag är fin? Hjälper det som alla säger att det ska göra? Nej, inte ett skit. Jag VILL höra att jag tappat min kondition och att jag borde börja träna, då skulle jag motiveras. Men de kan inte säga sanningen till mitt face, utan ljuger och säger att jag är fin.
Det får mig att känna mig smutsig.
De får mig att känna mig smutsig.
Lägg till kommentar