Hanna, 25: "Hur många känner sig smutsiga, helt i onödan?"

Sa jag fel saker, bar jag fel kläder? Hade jag sluppit daglig förnedring om jag gjort annorlunda? Efter ett tag hamnade jag ändå i slutsatsen att det var mobbarna det var fel på, och inte mig.

Värre var det efter våldtäkten. Duschade minst tre gånger i timmen. Jag hamnade i någon slags trans, och tankarna var inte klara - det var bara en instinkt som fick en att tvätta...tvätta...och tvätta. Minnet var svart, sömnen och aptiten övergav mig och jag sover fortfarande otryggt, fem år senare.

När väl minnen från händelsen började komma tillbaka, efter flera år, ändrades min uppfattning om våldtäkten när jag förstod hur allt hade gått till.

Herregud...jag sa väl nej? Minns jag fel? Varför försvarade jag mig inte? När allt det här bubblade upp till ytan började jag tvivla på mig själv, hade jag verkligen blivit våldtagen?

När jag efter ytterligare något år kom i kontakt med en psykolog, nämnde jag det inte som en våldtäkt, jag sa att jag inte visste vad jag skulle kalla det.

Psykologen frågade varför jag inte kände att jag kunde kalla det våldtäkt...samtalet blev en ögonöppnare för mig. Det som förvånade mig var hans svar på mitt påstående om att det inte kan ha varit en våldtäkt, eftersom jag inte fajtades emot;

"- Hanna, själv skulle jag uppskatta, av alla människor jag mött som blivit utsatta för våldtäkt, att runt 80 procent fryser. Det finns teorier om att det är ett skydd, att man förtränger det som händer, som skydd. Man kan helt enkelt inte röra på sig, det går inte att streta emot."

Jag hade ingen aning, aldrig har jag hört något liknande!

Här ska vi lära oss feministiskt självförsvar, ta sällskap hem, inte dricka för mycket osv...all skuld ligger på offret. För om vi blir utsatta måste vi ha brutit mot en av dessa regler, eller?

Framförallt blir jag så rasande, för jag undrar hur många, liksom jag gjorde, som går och lägger skulden på sig själva?

Hur många känner sig smutsiga, helt i onödan?

Hanna Dönsberg, 25 år.