Högstadiet, denna oundvikliga period av kompakt hormonfyllt mörker, var för mig allt annat än en glansperiod.
Det var den tiden då ens kropp och utseende på allvar blev något som fylldes eller dränerades på värde, blev ett objekt för andra att poängsätta och bedöma.
Jag var inte precis den coolaste katten, var knappt en tjej. För att jag inte hade en push up-klyfta att hypnotisera pojkarna med och inte klämde in mig i det snäva brudidealet som var det som drog blickarna till sig och fick deras bifall. Jag hade hemmagjorda bandtröjor, platta bröst, stuprörsjeans och andra åsikter istället.
Jag var poppare i hjärtat, och letade febrilt efter hur man skulle vara det utåt också, letade efter en sammanhållen identitet. Började färga håret mörkt, sminka mig som på sextiotalet, bära tiara och kinaskor. Började trimma, sminka, raka, ändra.
När det var tid att börja gymnasiet flyttade jag ensam ifrån landet till Göteborg. I min nya vänskapskrets så skedde det ett statusskifte som skakade om min självbild.
Från att ha varit en outsider, knappt en tjej, blev jag plötsligt den där coolaste katten. Klassades plötsligt som sjukt snygg.
Jag kände en svallande blandning av total lycka över att bli sedd, och livrädsla för att förlora den där titeln igen. Istället för att se de uppmuntrande orden som en anledning att vara trygg med att jag var fin, blev det snarare ett bevis på att jag bara dög när jag ansträngde mig i timmar.
När jag bränt hål i mitt golv med plattången för att den ständigt gick varm för att hålla min page perfekt. När rusat mellan spegeln och garderoben i timlånga stafettlopp för att hitta den ultimata klädkombinationen.
När jag tagit på mig mitt ansikte.
Det skapade en desperation, en neurotisk besatthet av att hålla kvar den uppmärksamheten, den livsviktiga bekräftelsen. På internet, där så stor del av det sociala spelet händer, la jag bara upp perfekt redigerade bilder, där inga fläckar och brister fanns. Och skulle någon av mina vänner lägga upp en oredigerad, ful, bild på mig så fick jag panik och bönade och bad dem om att ta bort den.
För skulle någon se den bilden så skulle de ju förstå att jag inte var snygg och värd deras beröm egentligen. Och allt skulle falla.
Hela den här jakten på bekräftelse ledde neråt i en brant spiral. Tog sig in i mina relationer. Fick mig att trampa på mig själv, att låta mig själv och andra promenera rakt över min värdighet. Bara för att få veta att jag i någon annans ögon var tillräcklig. Det stod högst på alla prioritetslistor. Och jag är så arg för att det fick bli så. Arg på mig själv som lät det hända.
På att jag slösade så mycket tid, tårar och ångest i jakten på att få några obetydliga mäns godkännande. Det känns som att jag ser tillbaka på en yngre syster, och jag önskar att jag kunde sagt till mig själv att det inte är värt det, darling!
Du är alldeles för fin och livet är alldeles för kort för att förstöra sig själv för någon annans bekvämlighet.. Gråt inte för dem. Var lite mer fuck you, love me or leave me. En annan persons bekräftelse är aldrig värd så mycket.
Det är aldrig, någonsin värt det.
Lägg till kommentar