Jag har alltid mått dåligt över mina bröst.
Puberteten kom till mig först. Jag fick ont i brösten och de började växa. Och det kändes som att det aldrig slutade. Nu är jag arton år och brösten bestämde sig för att F-kupa skulle vara lagom. Definitivt inte lagom för mig, dock. Helt åt helvete för olagom.
Mina vänner säger till mig att ”du har så fin klyfta” och att ” vi skulle så gärna vilja ha dina bröst”. Men ta dem, för Guds skull. Jag vill inte ha dem. Redan när jag var sexton började jag tänka att jag ville göra en operation och göra dem mindre.
Jag hatade att killar pratade om dem, att de ville ligga med mig för jag hade schyssta tuttar. Eller att tjejerna kallade mig för slampa, fastän jag gjorde allt jag kunde för att inte synas. Jag bar aldrig urringade kläder, utan ville ha kläder med kragen så högt upp som möjligt. Och jag köpte kläder som fick dem att se mindre ut. Jag äcklades av mig själv.
Och att köpa BH:ar var helt omöjligt. Det är det fortfarande. Jag har ett studiebidrag på 1050 kronor i månaden, och om jag vill köpa en ny BH kan det kosta upp emot 500 kronor. Bara för en vanlig bas-BH. Ju större BH, desto dyrare blir dem.
Det märkte jag ganska snart. Jag kan inte gå på H&M och köpa en relativt billig, söt BH, för de har bara storlekar upp till D, om jag kom ihåg rätt. Och det gör mig ledsen.
Men å andra sidan så har jag försökt vända på det hela. Försökt tänka att folk faktiskt är avundsjuka. Att det finns de som inte har bröst alls, och säkert mycket gärna skulle vilja byta med mig.
Och att jag kan fylla ut klänningar och annat på ett sätt som en tjej med små bröst kanske inte kan. Det gäller att göra det bästa av situationen. Jag vill lära mig leva med dem, jag gör så gott jag kan.
För jag är ju trots allt rätt snygg egentligen.
Paula alias ArneFlames
Lägg till kommentar