Jag kommer ihåg när jag var liten och smal.
Jag var jätte snygg.
Långt blond hår, vacker hy som var perfekt brun om sommaren och lika blek och perfekt som snövits om vintern.
Det ändrade sig när jag kom i puberteten och plötsligen vägde över 60 kg, fick finnar och blev deprimerad och började skära i mig själv.
Under vårterminen i 8;an gjorde jag revolt och klippte mitt långa ljusa hår kort och färgade det först rött, sen blond och till sist svart, det var också där jag till sist blev deprimerat och dum.
I åldern 11-13 år gick jag upp ungefär 20 kg jävligt snabbt och det har gjort att jag har en del sträckmärken lite här och där på min kropp.
Och så har vi mina ärr. Dom som syns. Där jag har skurit djupt. De är mörka, de syns på min ljusa operfekta hy.
Jag är blek, blir inte särskild brun om sommaren mer.
Jag har nu igen rött hår.
Jag har finnar i ansiktet och på ryggen och gillar inte att visa mig utan smink och utan något som döljer min rygg.
Jag har små bröst.
Jag har en ful mage.
Jag hatar min näsa.
Jag har ett jätte dåligt självförtroende.
Ändå, har jag hittat en kille som älskar mig så mycket att det nästan gör ont.
Han har sett mina ärr som jag aldrig visar för någon och han älskar mig ändå.
Han har sett mig utan smink med håret stående ut till alla sidor och han skrattar bara och säger att jag är vacker...
När jag ligger nästan halvt naken i hans säng, i bara ett linne och trosor och han leker med min kropp, kysser den och säger att jag är vacker, söt och att han älskar mig... Då vet jag inte vad jag ska göra. När hans finger leker över mina små bröst,min mage och lår och han får mig till att rysa.
Han ser mig som vacker även fast att jag ser mig själv som ful... För han älskar mig även fast att jag inte älskar mig själv-
The little redhead
Lägg till kommentar