Störst bröst först. Det var vad jag hade.
Jag var tolv-tretton år när jag köpte min första bygelbh, och eftersom jag hade en bh-storlek över 75B så kunde jag inte köpa de där fina rosa, blåa och gröna bh:arna med Snobben och Hello Kitty på. Jag fick istället vända mig mot tråk-bh:arna. De där bh:arna som mamma och farmor hade, inte de som den snygga tjejen i klassen hade. Hon som hade 60AA i storlek.
När jag var fjorton år var jag och mamma ute och skulle köpa en ny bh till mig. Vi gick till Lindex, jag kollade först på ungdoms-bh:arna, men konstaterade snabbt att de inte fanns i min storlek. Istället fick jag gå till tant-avdelningen. Jag kände mig så ledsen, fel och misslyckad så jag tog en helvit, enkel bh, provade den snabbt, betalade och gick snabbt ut därifrån.
När jag kom hem efter den shoppingturen skrev jag en arg och ledsen krönika om det som jag sedan skickade till Lindex. Jag minns att jag fick svaret:
”Tack för att du upplyser oss om vad vi kan göra bättre. Vi ska se över detta.”
Jag vet inte om de verkligen såg över det, eller om de struntade i det, men det är fortfarande inget gjort åt det.
Idag vill jag inte ha Snobben- och Hello Kitty-bh:ar, jag vill ha helvita och helsvarta utan en massa spets och sådant där. Det är dock en helt annan grej när man är tretton, då vill man ha de där söta bh:arna, och då borde det absolut finnas i alla storlekar.
Man är så osäker som trettonåring, och alla är ju hur olika som helst i den åldern. Vissa har inte fått mens, inte minsta antydan till bröst och har inget hår någonstans på kroppen, medan någon annan är hur utvecklad som helst. Därför tror jag att det är viktigt att klädaffärer gör bh:ar i stora storlekar, så att man inte behöver komma in där och känna sig misslyckad.
För det tär på ens självförtroende att veta att nej, jag får inte ha snygga bh:ar för jag har för stora bröst för det.
Lägg till kommentar