Nu i efterhand så vet jag inte ens om han fanns i mitt hjärta på riktigt.
Eller om jag bara hade så ivrigt önskat det. Pojken med de blå ögon och med de bulliga läpparna. Men just den här kvällen så kunde jag inte tänka på något annat än på honom.
Hans rufsiga hår och barnsligt blå nyfikna ögon. Rangliga ben och fnittriga läppar. Jag var 15 år och det här var på den tiden då jag trodde att jag skulle ha barn när jag var 25. Att jag skulle ha förstått hur allting borde vara. Att jag skulle veta exakt vem jag var.
Att veta vem man är, kan ibland vara svårare att svara på än frågan om man tror på Gud. Det kanske är så att man inte riktigt någonsin får reda på det. Att man istället är olika personer under olika dagar som ändrar färg som löven beroende på hur vädret är.
Jag borde bara ha tagit det lugnt.
Livet är fullt av tillräckligt många funderingar ändå. Och i sinom tid så får man sina svar och tids nog så vet man nog vem man är. Man kanske bara är den man är när man vaknar, eller personen när man dricker Oboy. Man kanske är sig själv när man badar för första gången i havet på sommaren eller när man kryper upp i famnen på någon man tycker om.
Så mycket tankar hade jag, funderingar och så mycket hjärtklappning. Så många kärleksbrev som skrevs till främmande pojkar som aldrig skickades och så många tårar. Jag satt och väntade på honom på strandkanten och frös. Aprilsolen hade somnat och stranden hade förvandlats till kyla. Han kom gående i sanden och jag följde hans steg. Förväntansfull. Ivrig. Energiskt darrade mina händer.
Får jag sätta mig här sa han och pekade på sanden och sedan föll han ner pladask. Två sekunder från min kropp andades pojken samma luft som jag. Vårluft. Vem var han egentligen. Pojken med de blå ögonen som satt så nära? Och vad ville han mig? Han räckte över en bukett av handplockat ogräs och sa att han förmodligen var kär i mig och sedan böjde han sig över mig. Han ville kyssas. Nudda mig, röra mig. Jag var okysst och livrädd. Alla andra hade redan pussats. Alla andra visste allting förutom jag.
Havet stormade, solen sov och mitt hjärta dunkade så hårt att jag trodde jag skulle drunkna. Jag vill nog inte det här sa jag och puttade hans kyssar ifrån mig. Jag krossade ett aprilhjärta och två barnsligt blå ögon började gråta. Jag kände mig tom. Sprang mot bussen och åkte hem och fortsatte att skriva hemliga kärleksbrev till pojkar som inte existerade. Men det blev många kyssar med åren, långa kyssar, dåliga kyssar, varma kyssar.
Och kyssar om våren.
Lägg till kommentar