Johanna: "Våren då han valde mig"

Vi gömmer oss under svarta luggar, använder samma läppglans och samma kajal. Han är det vackraste jag sett, han har perfekt formade nötögon, körsbärsläppar, knivskarpa kindben och stearinvit aprikoshy.

Första gången han är hemma hos mig släcker jag ner i mitt rum och vi hånglar i en alldeles för liten soffa och när jag frågar om vi är ihop nu så svarar han ”ja, efter det här är vi väl det.” Men jag är så nervös av kyssarna och att det inte får plats någon luft mellan oss.

Sedan kräks jag tre gånger. Kroppen blir ett upplopp och jag rusar upp och gör det i, och vid, toaletten som ligger vägg i vägg. Sväljer gråten, borstar tänderna, torkar mig om munnen och smyger in igen. Säger att jag måste ätit något konstigt. Sedan två gånger till och mamma och pappa märker och oroar. Vi sover inte i samma säng och jag har ett stort vitt nattlinne med får i stora skor på mig.

Jag är femton år och har aldrig kysst någon förut. Jag kan inte förstå varför han har valt mig.

På helgerna försvinner han till mörka hörn med för hög musik och för många flickor som jag tänker mig milsvackrare än mig. I min ålder fattas siffror och jag måste stanna hemma. Dagarna efter de nätterna ser jag hur han skrivit till andra flickor, det ovana hjärtat vrider sig men jag hyschar det tyst.

Han kan sminka mig och en gång har han redigerat en bild av mig, av mitt ansikte. Mina fräknar är utslätade, det mörka under ögonen borta, hela mitt ansikte är en glänsande blankvit yta. Han säger att  ”såhär, när du ser ut såhär är du som snyggast”.

Jag blir sexton och han är det vackraste jag vet. Jag kan inte förstå att han valt mig.

En gång har han fest hemma hos sig. Han rör inte mig på hela kvällen, inga kärlekssnuddanden. Han säger att han inte gillar när par klänger på varandra. När alla gått trycker han upp mig mot väggen och hånglar sönder mig.

Sedan försvinner han till Arvika en vecka och jag hör inte ett ord från honom.  

Han gör slut en vecka senare. Nu vill han vara fri och så vidare. Jag slår knytnäven i bordet och river långa röda ränder över ryggen.

Jag är sexton år och jag gråter i tre månader.
Jag är sjutton år och ramlar kär i nya pojkar under andra luggar.
Jag är arton år och träffar en person av en helt annan sort.
Jag är nitton år och det gör inte lika ont längre.
Jag är tjugo år och jag klarade mig. Och livet är mitt.

Johanna af Apel bloggar här: www.afapel.devote.se