Jo det är såhär... jag har en bästis o vi går i samma klass o gör väldigt mycket med varandra, vi går på samma idrott. Hon upplever att hon e duktigare än mig på våran idrott men jag tycker vi är typ lika jämna. Men nu har hon liksom blivit tränare för yngre grupper, hennes mamma e väldigt engagerad i klubben men kanske inte är just därför. Men når hon får bli tränare o inte jag.... jag blir liksom avundsjuk, men samtidigt känner jag att jag måste va glad för hemnes skull. Men det är jag inte egentligen. Alla vet att vi är bästisar även våra tränare, men de kanake tycker att jag inte satsar lika mycket på idrotten eftersom jag har en till idrott. Men jag vill liksom inte visa att jag är lite ledsen för detta och tycker det är orättvist.... men det är ganska svårt att vara glad när hon pratar om hur kul det är o hur söta de små barnen är. Hon kanske inte tänker på att jag känner mig lite sårad och utanför. Men vad ska jag göra? Vet inte om jag kan prata om detta med henne. För ett tag sedan skulle jag inte tvekat o prata mes henne. Men mer o mer har hon börjat bli min "idrottskompis" o inte min bästis... det började med ett bråk för ett tag sedan om att hon försökte få med mig på en tävling när jag hade lovat sedan länge att va med på en cup med min andra idrott. Och hon spelade ut det värsta kortet hon kunde mot mig. Att " om jag hade satsat tillräckligt på idrotten hade jag följt med för det var fåligt med folk o att allt var mitt fel om de fick lämna wo. Dör började jag tveka om hon verkligen var min bästis. Allt blir bara värr o jag vet inte hur jag ska göra. Nu blev frågorna i det här väldigt flummigt, men jag begövde bara skriva av mig alla känslor just nu. Allt är bara kaus snälla hjälp mig jag mår jättedåligt över allt detta
Tacksam för svar
Svar
Hej! Vad modigt att du hör av dig till oss!
Du skriver att du är nära din bästis och att ni tränar samma idrott. Du skriver också att du upplever att ni är ungefär lika bra på eran idrott men att hon inte tycker det. Nu har din bästis blivit tränare för yngre personer och du upplever detta som orättvist och känner avundsjuka, även om du vill vara glad för hennes skull.
Att känna avundsjuka för att andra får göra sånt som man också vill göra är naturligt. Det kan dock vara klurigt att jämföra sig för mycket med andra, vi har alla olika förutsättningar och möjligheter
Tror du din bästis vet om att du känner dig ledsen och sårad? Du skriver att du inte känner att du kan prata med din bästis längre om hur du känner, men kanske skulle det kännas bättre om du berättade för henne om hur du känner? Ibland när något känns jobbigt kan det kännas skönt att prata om det, även om det är läskigt innan. Efter att en tagit upp det som tynger en kan ibland en känsla av lättnad komma.
Om du känner att du vill fortsätta vara bästis med din kompis kan det vara bra att berätta det för henne. Du kan förklara att hon betyder mycket för dig och att du vill att ni ska fortsätta vara vänner, om det är så du känner. Om hon också vill fortsätta vara din kompis kommer hon nog försöka förstå hur du känner och förhoppningsvis kan ni lösa det som inte fungerar. Om du inte känner att du kan ta upp det med din kompis kanske det finns någon vuxen du kan prata med? Du skriver att du mår jättedåligt av detta och att allt bara är kaos, då kan det kännas jätteskönt att prata om det, du ska inte behöva må dåligt!
Det var modigt att du hörde av dig, det får du gärna göra igen! Vi finns här för dig! Ta hand om dig <3
/Tjejjouren.se genom Örebro tjejjour
