Jag var rädd för min pappa när jag va yngre och jag är fortfarande det. mitt huvud har förträngt det flesta senarierna men jag kommer ihåg rädslan. han hade aggressiva utbrott och kunde ej hantera sin ilska alltid. Även fasten han var alkolist ett tag så hade han dessa utbrott oavsett om han va nykter eller inte. Kommer ihåg hur otroligt rädd jag blev å hur hjärtat dunkade i full fart å hur jag bara vill springa iväg när han blev så förbannad, men det gick inte alltid för ibland var dom riktade mot mig. Det kunde vara för strunt saker, vem får änns aggressiva utbrott mot en snäll å blyg 7-12 åring? Vet att han kunde ta hårda grepp om mina armar när jag försökte springa iväg från situationerna jag kunde hamna i, de hände oftast vid matbordet. Det hände ofta att även min mamma tog otroligt hårdgrepp om mig också, speciellt om armarna. Varför dom tog hård grepp var för att jag försökte springa ifrån situationen som oftast var riktad mot lilla mig, men det var inte bara från hans utbrott eller deras grepp jag ville iväg från utan jag ville ifrån den psykiska misshandeln som jag nu i åldern 17 vet att min familj utsatt mig för hela min uppväxt. Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta tvingad kvar vid matbordet medans jag grät utan att dom brydde sig. Hur hårda tag han och mamma faktiskt kunde ta, det hände även någon få gång att pappa slog till mig. Kom ihåg när jag gick i 5an eller 6an å han slappade till mig på armen så hårt att jag fick gå runt med långärmat i över 1 veckas tid för det blev ett sådant blåmärke och för att det gjorde så ont så jag ville dölja det. Detta hände på morgonen innan jag skulle till skolan, alltså var han inte full utan helt medveten om vad han gjort men ryckte inte till när han såg den rädslan i mina ögon. Det höll på såhär med greppen å utbrotten hela min uppväxt, det händer fortfarande idag när jag vill springa iväg men både mamma å pappa tar ett hårt grepp om mig som jag fortfarande inte kan ta mig loss ifrån och som jag oftast får väldigt ont ifrån. Inte kul att ha haft en sån här uppväxt med agressivitet, fysisk/psykisk misshandel och sedan mobbning från skolan av både barnen och lärare. Mobbningen har jag blivit av med men denna för jävliga "familjen" kan jag inte komma ifrån, jag vill det mest av allt i hela världen så att jag kan ha ett vanligt liv utan att konstant må dåligt, ha magkatarr och slippa bli nertryckt av sin egna familj varje dag. Jag känner jag inte kan kalla min "familj" för familj, jag har inte änns sagt "jag älskar dig" till mina föräldrar på 5 år för har aldrig kännt jag velat säga det, man ska inte säga att man älskar någon om man inte menar det.
Svar
Hej tjejen, vad bra att du skriver in till oss på Tjejjouren.se! Den situation du beskriver med din "familj" är verkligen inte bra för dig att leva i. Jag förstår att du blivit utsatt för både psykisk- och fysisk misshandel en stor del av ditt liv, och att detta även fortsätter nu när du är 17. Att dessutom behöva utstå mobbning av både elever och lärare i skolan är tungt i sig och absolut inte något som är rätt.
Jag tycker det är starkt av dig som vågar att skriva till oss och berätta om hur ditt liv har sett ut. Jag förstår att dina känslor emot dina föräldrar är så här och att du känner att du inte älskar dem, de har utsatt och utsätter dig för ett stort svek. De har också utsatt dig för ett brott som kan anmälas. Ingen förälder får slå, hota eller nedvärdera sitt barn. Har du haft någon i ditt liv genom alla dessa åren som du har kunnat prata med och berätta om det som hänt, och fortfarande händer dig? Jag får upplevelsen av att du, på grund av den psykiska misshandel du upplevt, inte haft någon känslomässig bekräftelse från dina föräldrar. Det faktum att du har, och fortfarande går rädd eftersom din pappa får sina raseriutbrott som ofta riktas mot dig, kanske gör att du lever med en ständig oro?
Jag hoppas på, och tycker att det är viktigt att du har någon att prata med om din situation. Gärna en vuxen person som kan hjälpa dig framåt i din situation, då du inte ska behöva må dåligt konstant, ha magkatarr och bli nertryckt av din egna familj varje dag. Jag vill tipsa dig om att ta kontakt med kuratorn på din skola, eller en kurator hos din närmaste ungdomsmottagning! Det är jätteviktigt att du får komma ifrån din situation hemma, och kan få stöd av andra vuxna att bygga upp dig själv. Men där tänker jag att du behöver stöd från någon vuxen som kan hjälpa dig göra detta på ett sätt som känns tryggt för dig och där du inte utsätter dig för mer skada från din "familj" en den skada som redan finns.
Jag tänker att en samtalskontakt även kan vara bra på så sätt att du kan få prata om alla de känslor och tankar du har kring din situation och få bearbeta allt det som hänt. För det som du utstått är väldigt mycket för en människa att hantera.
Du berättar även att du blivit mobbad av både elever och lärare tidigare. På vilket sätt blev du mobbad? Var du helt själv i detta eller hade du någon då som du pratade med och fick hjälp av? Det är hemskt att du utsatts för mobbning av andra elever, men vad som verkligen inte får hända är att lärare på skolan utsätter en elev för mobbning! Är det samma skola som du går på nu?
Socialtjänsten i din kommun är ansvarig för att du har det bra och inte utsätts för våld och hot i din hemmiljö. Jag tänker att en kurator och du tillsammans kan ta tag i din situation och börja arbeta för att du ska få det du har rätt till. Och att våldet upphör.
Jag hoppas att du fått lite hjälp och stöd i din situation och att du har eller hittar någon vuxen som du kan prata med, om det här. Du ska inte behöva bära på allt det här själv, och det du blir utsatt av från din "familj" är absolut inte okej och inte något som är ditt fel.
Du kan också få stöd via chatt och mail framöver hos våra tjej och ungdomsjourer. Du hittar alla kontaktuppgifter här på sidan. Hör av dig igen om du inte hittar rätt hjälp.
Ta hand om dig!
/ Tjejjouren.se
