Hej och tack för att ni finns! Jag har så mycket att skriva av mig om, så det finns risk att detta blir väldigt långt. Detta är bara en bråkdel av allt som pågår i min hjärna
Jag är en 16-årig tjej och har under en längre period (sedan jag var runt 9) haft väldigt dålig självkänsla. Jag är dessutom väldigt mån om att prestera och om allt inte blir perfekt börjar jag automatiskt klanka ner på mig. Jag har bra betyg enligt andra, men så fort jag får ett A börjar jag komma på anledningar till att jag inte är värd det. Jag kan tänka att uppgiften var för enkel eller läraren var för snäll. Jag jämför mig också med andra som har hoppat över massor med årskurser för att de är så smarta. Jag vet någonstans långt inne att jag duger precis som jag är, men en annan del av mig hatar allt som har med mig själv att göra. Jag hatar mitt utseende och min personlighet och jag känner ofta att jag inte duger till något. Mamma försöker övertala mig om att jag duger precis som jag är, men är ju min mamma och det är sådant som mammor säger oavsett. Jag är dessutom en person som tar åt mig otroligt mycket från andra. På lektionerna känner jag mig bortglömd av de flesta lärarna. Jag har svårt att prata med folk och svarar ofta kort när någon frågar mig något och det gör mig ledsen att så många lärare då struntar i att prata med mig på grund av det. Detta låter kanske helt sjukt, men jag blir otroligt illa berörd när en lärare inte favoriserar mig på grund av mina prestationer. Under mellanstadiet var jag min lärares favoritelev och det har satt sina spår. Det har fått mig att tro att om en lärare inte favoriserar mig så duger jag inte. Jag vill vara älskad av alla, men jag vet innerst inne att det är helt omöjligt. Jag vill verkligen prata med någon om detta, men jag är så otroligt rädd för vad folk ska tycka att jag inte vågar. Jag vet att jag kommer få jättemycket ångest efteråt och tycka det är otroligt jobbigt att träffa personen som jag berättar det för. Jag är rädd att folk ska tycka att jag är fjantig, att jag överdriver eller att jag bara vill ha uppmärksamhet och inte ta mig på allvar. Det enda jag behöver är att någon kramar om mig och säger att jag duger och verkligen menar det. Mamma har jag försökt prata med, men hon tycker bara att jag är fjantig. Snälla hjälp mig! Vad ska jag göra? Just nu ser jag ingen lösning och allt blir bara värre och värre.
Svar
Hej!
Vad bra att du hör av dig till oss på Tjejjouren.se!
Vi finns för att du ska kunna prata ut om allt du känner och tänker på. Du ska inte behöva känna att du inte duger, för det gör du! Jag blir glad av att höra att du innerst inne vet att du gör det. Det är lätt att glömma det ibland.
Du skriver att du gärna vill prata med någon och jag tänker att det kan vara en bra idé. Ibland kan det underlätta att bara få berätta för någon hur du känner. Att bara få öppna upp sig och höra någon annans tankar angående hur du känner. Det kan till exempel vara med en kurator på din skola eller på din närmaste ungdomsmottagning. Hjälp och stöd finns att få på många olika sätt och platser. Hit kan du höra av dig så mycket du vill! Plus att det finns jourer ute i landet som stöttar via mejl, chatt och telefon.
Det är ett stort steg att prata om sitt mående och iakktagelserna du har gjort angående hur just du mår är kloka. Det är bra och du är bra, försök påminna dig om det.
Du frågar vad du ska göra, och jag tror att en bra början är att bara sitta ner och prata med någon. Det är inte fjantigt att känna som du gör, det är många som känner likadant. Ibland sätter vi höga krav på oss själva och det förväntas att vi ska prestera på så orimligt många plan. Det är så svårt att inte jämföra sig själv med andra, eftersom vi alla är så olika är vi ju alla bra på vårt egna vis.
Du är fantastisk som du är och ta väl hand om dig.
Kram från Tjejjouren.se
