Hej, är inte tjej men är en transkille som inte vet vart han ska höra av sej med sina problem... Jag fyller 21 i år och har sedan 10 års ålder skurit mejsjälv. I början var det bara rispor nästan varje dag. Nu efter tid på behandlingshem och DBT så självskadar jag inte lika ofta, men när det händer blir det alltid väldigt seriöst och jag behöver sy. Ett tag kände jag att jag mådde dåligt efter, att jag blev besviken på mejsjälv och ångrade att jag hade självskadat. Men jag får inte den känslan längre. Den enda anledningen till att jag inte självskadar så ofta som jag får impulser är för att jag känner att jag inte orkar ta hand om allt blod och behöva sy, ta hand om såret efter. Jag vet lixom inte vad jag ska göra längre. Jag sårar och skrämmer alla runt om mej med mitt självskadebeteende men ändå så känner jag mej inte ett dugg motiverad till att sluta med det.. Jag har just nu ingen samtalskontakt heller och mår så otroligt dåligt, varit inlagd på en avdelning sedan juli 2018 och verkar inte som jag kommer komma ut på lång tid heller. Dom har ingen psykolog här där jag är och jag sitter och väntar på att få komma i kontakt med öppenvården. Men allt tar så lång tid och jag vet inte hur jag ska hantera väntan längre. Vill bara självskada men kommer bli flyttad till en intensiv akutavdelning om jag gör det igen här där jag är. Vet inte vart jag ska ta vägen längre, mår så dåligt...
Svar
Hej! Vad starkt och modigt att du berättar om ditt mående. Du är alltid välkommen att skriva till oss.
Du berättar att du har självskadat genom att skära dig sen du var 10 år gammal. Du självskadar inte lika ofta idag men när det händer så behöver du sy. Du mår dåligt och känner inte någon motivation att sluta och just nu väntar på att få samtalskontakt på öppenvård.
Jag vill börja med att åter säga att du är väldigt stark och modig som berättar om ditt mående, det kan vara svårt men väldigt viktigt för att kunna må bättre. Och det går att må bättre, det går att bli helt frisk från självskadebeteende oavsett hur länge man har mått dåligt. Du förtjänar att må bra!
Många gånger kommer självskadebeteende på grund av längre tid av dåligt mående som behöver bearbetas, som du berättar har det varit så för dig sen du var 10. Har du tidigare haft någon psykolog eller samtalskontakt, hur har det fungerat för dig? Just nu har du ingen samtalskontakt men ska förhoppningsvis få snart, hur känns det? Du berättar att det är jobbigt att vänta på att få en samtalskontakt, finns det något annat du kan göra under tiden på den avdelningen där du är i, något dom erbjuder eller som dom kan stötta dig med?
Du berättar att du inte skär dig lika ofta som du får impulsen. Förutom att du inte orkar ta hand om såret och blodet, finns det andra anledningar till att du låtit bli? Hur gjorde du i den situationen? Finns det några sätt som du vet funkar för dig när du känner för att skada dig och skulle du kunna komma på fler sätt som du känner kan funka för dig. Att kanske få chatta eller ringa till oss, läsa, skriva dagbok. På shedo.se finns det en färdighetslista med tips för att stå ut, att få utlopp för starka känslor och tvinga bort negativa känslor. Du är inte ensam!
Ta hand om dig, kram!
/Tjejjouren.se
