Det känns som om mina föräldrar och psykiatrin inte tar mina problem på allvar. Jag får tunghäfta hos BUP och få inte fram ett ord, men dom gör inte ett tum för att lösa det eller hjälpa mig. Min vänstra arm pryds av ärr, både gamla och nya, samt små områden på benen. Ingen verkar förstå att man inte säger 'ja, jag brukar skära mig och jag vill dö' när ens föräldrar sitter i samma rum?! Va på ett samtal med en läkare för ett tag sedan, jag sa INGENTING men hon sa ändå att hon trodde att jag inte hade nån psykisk sjukdom och att hon bara trodde mina problem beroende på sömnen. mina problem är ju delvis sömnen, så hur går det ihop? Jag är så trött på att inte få någon hjälp och på att känna mig helt jävla bipolär utan att idioterna verkar fatta det. Suck, hur får man dom att fatta, lyssna, hjälpa och förstå?
Svar
Hej!
Vi på tjejjouren förstår att du känner en viss frustration när detta händer dig på psykiatrin och när du försöker prata med dina föräldrar. Bup kan inte dra helt några egna slutsatser utan det är viktigt att du pratar med rätt person, en person som du känner dig bekväm med och kan prata med, säg det till dina föräldrar. Om du bara pratar om hur du känner innan och efter du skurit dig och att du mår dåligt av att ingen lyssnar. Om du försöker, trots att det är jobbigt berätta för dina föräldrar hur du känner kommer det kännas lättare att berätta för fler hur du mår. Det är det viktigaste, det kan göra ont att berätta men du bör göra det annars kan de inte förstå dig.
Ta hand om dig!
// Tjejjouren. se
