Vanessa

Hej, jag är 20 år gammal och har varit tillsammans med min pojkvän sen 1,5 år tillbaka. Han är världens bästa människa jag någonsin träffat. Han är så himla trevlig, pratglad, rolig och framåt som person. Han har väldigt mycket drivkraft i sig. Vilket jag såklart älskar med honom. Men det är någonting i mig som gör att jag stör mig på honom ibland. Just pågrund av att han så pratglad osv så hörs han väldigt mycket och han får alltid väldigt mycket uppmärksamhet. Om inte samtalsämnet handlar om honom så är det han som ska prata. Detta får mig att känna mig i bakgrunden, som en skugga till honom. Jag kan bli tyst när han är med i ett sällskap för att det känns som om att jag inte är lika intressant som honom. Det känns lite ibland som jag tappar gnistan i mig själv för jag aldrig får den uppmärksamheten som han får. Kanske låter löjligt med det är så jag känner. Detta har gjort att jag stör mig på småsaker. Till exempel om vi lyssnar på musik så ska han välja låtar hela tiden. Typ som om att ’nu ska vi lyssna på hans låtar för att han är han’. Eller att det har blivit värsta stora grejen om att han ska börja övningsköra när jag själv ska boka uppkörning snart, men alla verkar bry sig mer om honom. Jag är själv en ganska pratglad person och har inga problem att prata egentligen.
Ett exempel igår när jag var hos en vän och drack vin och hade det jättetrevligt kom min pojkvän till oss lite senare på kvällen. Från att han klev in genom dörren tills vi gick å la oss pratade han konstant och lät ingen av oss prata. Detta gör mig bara till en tjurig flickvän. Har sagt lite hur jag känner men det var längesen nu. Samtidigt som jag vill prata med honom om det vill jag inte det. Han har ju egentligen inte gjort något fel. Han är ju bara en glad person som gillar att prata. Det är ju snarare jag som har problem med honom. Det är väl jag som borde våga ta mer plats, men det är inte alltid så lätt när man är med en sådan person varje dag. Så som jag är med mina vänner önskar jag att jag var med honom.