GalenTjej!

Jag känner på mig att detta kommer bli ett långt "brev". Jag vet inte vem jag ska vända mig till. Så hittade jag denna sidan och tänkte UNDERBART. Okej, det var såhär för ungefär 1½ års sen började en kille i min klass (Jag har precis börja 9:an så jag gick i 7:an då) Jag dömde honom direkt. För som vanligt så hade jag en drömkille i huvudet som jag hoppades på att han skulle börja och han skulle bli kär i mig och bla bla bla. Istället började en liten pojke med svart hår och som var helt tyst och tittade aldrig åt mitt håll. Så jag struntade i honom.

Sen blev det sommarlov och av någon anledning började vi chatta lite och JAG FÖLL PLADASK! Han var den smartaste männsika jag någonsin hade pratat med. Jag kännde riktigt starka känslor för honom väldigt snabbt. Jag fick för mig att han kände något för mig också. Men det visade sig att han var kär i någon annan.

var riktigt ledsen. Jag pratade min kusin och hon sa "Men bli bra vän med honom så kanske han förstår hur bra du är". Jag gjorde som hon sa. Döljde mina känslor och blev hans vän. Under hela hösten och en bit in på våren så hann han ha många olika tjejer. Jag höll god min hela tiden, Ifrågasatte inget. Men där en bit in på våren så blev vi väldigt nära. Ja, man kan säga att han blev en av mina bästa vänner. Han dåvarande tjej var bortrest. Och varje kväll var vi ute och gick. Vi var lyckliga. Allt känndes underbart och det känndes som om han tyckte om mig, som om vi var ett par.

Men sen en dag så tyckte min ena kompis att det var dags att jag berättade för honom. Och ja jo tänkte jag, det var väl dags. Så jag skickade ett sms till honom där jag skrev att det var något viktigt att berätta och att vi behövde ses. Och den kvällen satt vi oss under ett tak på en skolgård för det regnade. Och han tjatade på mig och ville att jag skulle berätta var det var. Men jag tvekade och försökte vifta bort det. Då ringde han min kompis och frågade vad det var jag ville berätta. Jag skrek i telefonen att hon inget fick säga. Han räckte telefonen till mig och i luren så sa min kompis att jag skulle berätta det annars skulle hon göra det. Så jag gick ifrån honom en bit och stllde mig opå andra sidan vägen. Och så skrek jag att jag tyckte om honom osv. Sen vände jag mig om och gick.

Då hör jag honom komma springande. Och så säger han "Jag hörde inte dig" ARHH vad arg jag var. Så jag gjorde samma sak igen, ställde mig en bit bort och berättade för honom. Han tittade bara förvånat på mig, utan att säga något. Så jag bara vände mig om och började gå hemåt. Ännu en gång kom han springande efter mig. Han bad mig att stanna. Och jag svarade med gråt i halsen "vad?" Så gav han mig en kram och sa att han inte ville såra mig.

Då drog jag mig ur hans grepp och gick hem, ensam i regnet och mörknet. När jag ringde min kompis den kvällen och berättade altt, började hon gråta för hon kände sådan skulle för hon hade tvingat mig berätta för honom. Jag sa att det var mitt eget beslut och att jag kanske behövde få göra detta. Jag var stolt över mig själv för jag lyckades berätta för honom. Min kompis berättade för mig att han hade rigngt henne efter detta hände och att han knappt kunde prata för det hörde endast som om han skulle börja gråta.

Min kompis berättade för honom hur länge jag hade varit kär i honom, och hur mycket jag verkligen tyckte om honom, att han var min drömkille. Hon sa vad hon tyckte. Att han skulle vara dum om han inte tog chansen med mig. Nästa dag var jobbig. Jag minns hur jag höll min kompis hand i korridoren när jag såg honom komma in genom dörren. Hur rädd jag var för att mötas hans blick. Hur frånvarande jag var. hur jag inte kunde äta. Men värst var när helt plötsligt hans flickvän mitt under skoldagen kommer gåend på skolgården. Hur hemskt det var att se dom i matsalen.

Men sen innan en lektion kom hon fram och kramde mig och sa lite elkat hur mycket hon hade saknat mig. Jag hade aldrig gillat henne men just då va jag riktigt arg. Ville helst slå till henne. Men tiden gick och han och jag fortsatte att prata men bara över intrenet. En dag berättade han för mig att han inte riktigt kännde lika mycket för sin flickvän längre. Och då hade han börjat tänka mer på mig. GISSA OM JAG BLEV LYCKLIG. jag trodde att han skulle göra slut med sin flickvän men så blev det inte. Han fortsatte vara tillsammans med henne.

I några veckor sen gjorde dom slut. Då började vi umgås så smått. Det var sommarlov igen och vi sågs inte ju inte i skolan. Det som hände under sommaren var väl att han blev sjuk. tror jag. Han slutade sova så mycket om nätterna och fick för sig saker som att det hade inte gjort så mycket om han dog osv. För mig var det en aning jobbigt. Men jag ville verkligen hjälpa honom. Jag försökte allt jag kunde. Det gör jag fortfarande. Pratar om hans problem och tankar.

Men nu är frågan, ska jag berätta för honom? Att jag fortfarande är kär i honom? Jag har fått vibbar av honom att han tycker om mig. Vi pratar inte så mycket om kärlek, kanske för det som hände. Att det är ett känsligt ämne. Det kan finnas en tjej i en stad LÅNGT bort ifrån fär vi bor som han tycker om men henne har han bara träffat en gång. Jag frågade honom ifall han skulle träffa henne igen och då sa han antagligen inte. Så frågade jag varför då svarade han bara "jag vet inte". Sen knuffade han mig lite retsamt. Och skrattade. Usch jag älskar när han skrattar.

Vågar jag sätta våran vänskap på spel igen? Även om det till och med är strakare än innan? Han har sagt att jag är hans enda vän och att han tycker inte om någon annan förutom hans familj och mig. Jag är så rädd. Jag har frågat min kompis men hon är så rädd för att jag ska lyssna på henne så hon vågar inte säga något. Så nu sitter jag fast i mitt huvud med tankar om jag ska våga satsa. Jag är osäker. Ja, det blev ett väldigt långt "brev". Haha, kände att jag var tvungen att berätta för någon hur allt låg till. Och jag behöver verkligen hjälp med detta! Tack iförhand!