Hej Jag vill bara skriva sv mig lite. Jag är 17 år och har varken självkänsla eller självförtroende. Jag är så himla less på det, ibland känner jag bara för att fly bort från allt. När jag tänker på när man var liten och levde i sin egna lilla "bubbla" blir jag så tårögd och drömmer mig tillbaka. Idag så är allt så himla komplicerat, och allt är så himla ytligt. Jag undrar egentligen vart vårt samhälle är påväg? Sidor som Instagram som bara ska få personer att bli avundsjuka på varandra.. Saken är den att jag väldigt ofta är avundsjuk på andra både hur de ser ut och hur de "är" eller vad man ska säga. Jag ser mig själv som värsta missfostret från en annan planet, jag känner att jag aldrig räcker till. Jag vill kunna vara den där självsäkra tjejen med ett gott självförtroende, men på ett ögonblick kan jag bryta ihop från ingenstans och tycka allt är skit. Jag har två systrar, som tar stor plats, det är inte så att de hindrar mig från att ta plats utan jag har alltid varit den där lite mer tysta reserverade tjejen. Jag älskar mina systrar över allt annat, men ibland blir jag bara ledsen när jag ät med dem. Jag är avundsjuk på hur dem ser ut och på deras personligheter. Vet att många tycker dem är väldigt snygga/vackra och de får ofta höra att de ser ut som tvillingar, och för att de kan vara så avslappnade hela tiden och bjuda på sig själv. Ofta könner jag mig som den fula och misslyckade systern. Inget illa menat mot Fredrik Reinfelt, men ibland tycker att jag set ut som han. Ibland kan jag stirra mig själv i spegeln och bara gråta. När jag ser fula kort på mig själv är dagen förstörd. Jag känner mig också som värsta tråkmånsen bara för att jag Inte är den som drar de roliga skämten eller gör de roliga "grimaserna", och jag känner en press på att jag måste vara den tjejen. Det känns som att alla annars tycker man är tråkig som aldrig kan bjuda på sig själv. Jag inbillar mig själv att andra tycker illa om mig och övertolkar allting, t.ex: ifall man får någon kommentar så lyckas jag alltid vända det till något negativt. Sen vet jag att det finns människor på min skola som har något problem mot mig, men dessa människor har jag kommit fram till att jag inte tänker läggs någon större energi på. Jag vill bara vara lycklig och leva mitt liv fullt ut, men vet inte hur.. Varför måste det vara så svårt??
Svar
Hej, vilket fint mail du har skrivit till oss. Du berättar väldigt levande och tydligt hur du upplever ditt liv.
Jag tänker dela med mig av några tankar jag får när jag läser ditt mail och hoppas att det kan ge dig lite kraft.
Du berättar att du ofta upplever att andra är bättre än dig på en massa sätt. Du verkar fundera mycket över det här och upplever att allt är ytligt i samhället, med olika Instagramkonton där allt fokuseras på utseende.
Jag tänker att du verkligen har rätt i det här med att världen och människors handlingar många gånger kan upplevas som ytliga. Problemet idag är att många unga utsätts för mycket press i sitt sociala liv, där allt är offentligt och jämförs. Jag tror det är mycket mänskligt att bli avundsjuk och känna längtan efter att vara en annan person eller leva ett annat liv än det en lever.
Problemet är att inga människor är enbart lyckliga och glada, alla bär med sig sitt liv och sin historia med både besvikelser och tunga saker. Även om man inte kan se det utifrån. De här kompisarna eller bekanta som lägger ut bilder på sig själva upplever kanske inte sitt liv så som du ser på det utifrån? Det kan vara lite skönt att tänka på. I tonåren funderar en också mycket på om någon kommer kunna älska just mig, och om jag kommer få uppleva kärlek och trygghet med en annan person. Känner du igen dig i det? Då kan man plötsligt börja fundera sådär som du beskriver, att räcker jag till. Varför kan inte jag vara den där roliga eller den som drar ett skämt utan att skämmas.
Men jag tänker såhär att alla människor behövs, ingen orkar varken vara med eller vara den där personen som alltid skämtar. Det blir ju inget möte tillslut, och alla gillar inte samma saker vad det gäller utseendet. Skönheten ligger verkligen i betraktarens öga. Med det menas att skönhet eller vad man nu väljer för ord inte är något exakt. Det varierar beroende på vem som tittar. Många tycker att sneda tänder är sjukt sexigt (titta på bilder av Robyn), andra gillar när någon har lite mage så att det känns mjukt när man kramas. En kompis berättade en gång att hans nya tjej var så galet osocial och att han bara älskade henne för det.
Jag tänker att du kan gå och prata hos en kurator och jobba med att byta perspektiv. Så som jag har gjort i mailet till dig. Med kuratorn kan du genom övningar komma närmare dig själv och börja uppskatta dig själv mer. Det finns också flera tjejjourer som jobbar med chattstöd. Ett exempel är Tjejzonen där man kan få en lite mer långvarig kontakt via chatt. Kolla in den här länken: http://www.tjejzonen.org/
Jag vill säga till dig att livet kommer inte alltid vara som det är just nu för dig. Saker förändras. Jag tycker att det är jättebra att du är uppmärksam på hur du mår och tar stöd från oss. Hoppas mitt svar har kunnat hjälpa dig lite på vägen till att öppna upp ett nytt sätt att se på dig, du är verkligen en spännande och helt unik person. Glöm aldrig det!
Massor av pepp från mig, ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
