Jag har superhöga krav på mig själv. Måste ha bäst betyg, måste vara en bar syster/dotter, får inte göra någon besviken, får inte säga/göra något fel osv. Om jag gör något fel kan jag ha ångest över det i två dar och jämföra mig med andra. Hur kan dom vara så perfekta? Det är ganska jobbigt med skolan eftersom jag hela tiden vill vara bäst och ha bra betyg stressar jag ihjäl mig för allt. Jag oroar mig om jag inte håller upp handen ordenligt eller om jag pluggat tillräckligt. En annan sak som jag börjat oroa mig för och pressa mig själv med är träningen. Jag slutade på fotbollen för ett år sedan och har sedan dess inte varit så aktiv. För en månad sen började jag jogga och köra fys med min syster. Varje gång jag joggar pressar jag mig att jogga den långa rundan. Om jag inte orkar jogga en dag så tvingar jag mig själv eftersom det känns som jag måste jogga för att bli vältränad, hälsosam och lycklig. Om jag inte gör det känner jag mig som en förlorareJag är inte tjock men inte heller supersmal. Jag har hört att jag har en fin kropp men den senaste veckan när jag ser mig själv i spegeln eller kolla ner på min ben/mage så ser jag bara fett. Jag vet att det inte stämmer innerst inne men det går inte att tänka om. Det känns som jag får press av alla utan att de vet om det. Jag vill att mamma/pappa ska vara stolt över mig och nöjda över vad jag gör, att min kropp är perfekt precis som modellernas, att jag inte säger/gör fel....alltid när jag jämför mig med mina vänner så blir jag ledsen för att jag tycker att dom är så mycket bättre. Och från böcker, filmer och tidningar kommer också press. Man ska vara stark, sig själv, inte ändra sig för en kille, ha coola kläder, vara rolig, snabbtänkt, vara där för andra......men jag lyckas inte med alla dessa krav tycker jag själv. Jag vill inte erkänna att jag inte är perfekt varken för andra eller för mig själv och det är riktigt jobbigt eftersom jag inte kan lite på mig själv. Om jag tex är kär i någon vågar jag inte erkänna det för mig själv. Man har bara sig själv härpå jorden men om man inte ens kan erkänna ens egna fel för en själv vem kan då hjälpa en?
Svar
Hej!
Tack för att du ställer många viktiga frågor. Ditt brev är mycket insiktsfullt och beskrivande om hur du känner dig. Utifrån det du skriver verkar det som att du verkligen kan sätta ord på vad som gör att du känner dessa höga krav på dig själv i olika sammanhang. Det är jättebra för att förstå sig själv för att kunna förändra saker du inte mår bra av i din tillvaro.
Du radar upp en hel del av olika krav som du upplever i din vardag och jag förstår utifrån det, att det måste påverka ditt välmående när du känner att det inte går att leva upp till alla dessa. Det verkar dessutom som att det tillkommer fler och fler krav och du uttrycker att du inte känner dig tillräcklig. Du skriver i ditt brev att du upplever krav på dig själv i skolan och i relationer och att du nu även har börjat träna på ett kravfyllt sätt genom tvingar dig till att springa den långa runda. Har du funderat på hur det kommer sig att träningen har blivit laddat med krav på ditt utseende och inte längre är lustfylld? I ditt brev tar du inte upp något tillfälle då du känner dig nöjd med dig själv eller att du känner att du gjort något bra. Kan du själv se något mönster i hur du tänker om dig själv, och vad du tror är anledningen till att du tänker så?
Du tar själv upp olika förväntningar som samhället har på unga människor idag, när det kommer till utseende och hur en lyckad person ska vara. När du reflekterar över hur detta påverkar unga idag är det jättebra för att kunna vara kritisk till hur dessa ideal påverkar dig och andra. Utifrån det jag har förstått i ditt brev har du en stor förståelse för hur du känner, tänker och tycker och det är jättebra. Lita på dig själv.
Du tar även upp att du den senaste tiden har börjat tänka på ditt utseende och har negativa tankar om din kropp. Du är väldigt insiktsfull när det gäller dessa tankar också då du skriver att du innerst inne vet att din kritiska blick på din kropp inte stämmer. Du har själv funderat på vad som gör att du känner så som du gör och det är jättebra. Ibland kan tankar och känslor vara så många och stora att det kan vara svårt att hantera helt på egen hand. Det kan då vara bra att prata med någon om de krav du upplever och hur de påverkar dig.
Du kan få samtal och hjälp hos kuratorn på din skola eller hos din närmaste ungdomsmottagning som du hittar här:http://www.umo.se/. Du kan även kontakta din lokala tjejjour som jag länkar till här:http://www.tjejjouren.se/kontakta-en-jour. Där kan du beskriva precis så som du beskrivit i ditt brev så kan du få prata mer om hur du känner och de kan hjälpa dig.
Ta hand om dig och hör av dig igen om du behöver!
/Tjejjouren.se
