Hej! Jag är 22 år gammal snart 23. Jag hade fram tills dess att jag var 13 år gammal alltid upplevt att jag och min pappa hade en bra relation och att han var en bra pappa. Men det var som allt förändrades när jag skulle fylla 13 och mina föräldrar skiljdes och han flyttade från det som tidigare varit familjens bostad. Jag tror att han älskar mig men han har gjort så mycket och sagt så mycket som fått mig att känna mig oälskad. Han säger en massa elaka saker, lyssnar aldrig, tror ständigt att det enda som stämmer är det han säger och gör. Sedan jag var 13 år har det känns det dessutom som om det är jag som fått ta på mig ansvaret att ta hand om min 7 år yngre bror. Det har gått så långt att jag mår psykiskt dåligt över situationen. Jag har fått ångestrelaterade problem och det går ut över studierna. På senare år har jag försökt konfrontera honom men han blir alltid irriterad, försöker undvika ämnet eller ge mig skuldkänslor för hela situationen.
Vi pratar knappt med varandra när jag och min lillebror sover hemma hos honom, jag försöker till och med undvika honom på alla möjliga sätt genom att inte umgås med honom eller ringa honom. Jag har pratat med min mamma som jag har en väldigt bra relation till om hur han behandlar mig och hon har försökt få honom att förstå men han lyssnar ej. Min mamma säger att jag borde bo hos henne vilket skulle vara underbart. Hon säger också att hon inte kan göra så mycket när det kommer till mig eftersom jag är över 18 år och att det är jag själv som måste ta beslutet att bryta kontakten och inte sova över hos honom.
Jag vill helt enkelt bryta kontakten med min pappa tills han förstår vad det är han gör. Men det är otroligt svårt då jag har en bror som är 7 år yngre som bor hos honom varannan vecka och jag följer oftast med för att han inte ska behöva gå igenom samma sak. Som jag nämnt tidigare blir han irriterad, defensiv och ger mig skuldkänslor, skuldkänslor ibland relaterade till hans hälsa som inte är så bra. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.
Svar
Hej!
Du är väldigt modig som berättar om ditt mående och din situation! Förstår att det är en jobbig situation att du gått från en bra relation med din pappa till så som den är idag och att du upplever att din pappa inte lyssnar och säger elaka saker. Skilsmässor påverkar alla olika och det är tråkigt att mycket av detta verkar ha gått ut över dig och er relation. Jag tycker det är modigt av dig att faktiskt våga säga ifrån och vilja diskutera detta med din pappa.
Det är härligt att läsa att du har en bra relation till din mamma och att ni kan prata om ditt mående samt relationen till din pappa. Din mamma har helt rätt i att du själv väljer vem du vill bo hos och ha kontakt med. Men jag förstår också känslan av att inte vilja låta din bror gå dit själv. Du låter som en väldigt omtänksam syster! Du nämner då att du väljer att följa med din lillebror till din pappa för att du inte vill att han ska vara där själv - Är det något du har diskuterat med din lillebror? Har han uttryckt att han tycker det är jobbigt att vara hos er pappa och att även han behandlas illa?
Jag har förståelse för att detta har påverkat din psykiska hälsa, det tar tyvärr mycket energi att undvika en person man bor tillsammans med och försöka lösa en konflikt utan intresse från din pappa. Det kan vara skönt att prata med någon opartisk om detta, precis som du pratar med oss nu. Man kan bland annat vända sig till ungdomsmottagningen (under 25 år), men också vårdcentralen. Där jobbar professionell personal som kan hjälpa dig med ditt mående kring ångest och relationen med din pappa.
Jag upplever att du är både modig och klok då du står upp för dig själv och din lillebror. Jag vill påminna dig om att en relation kan behöva vila och att det är viktigt att du gör saker DU mår bra av. Du förtjänar att må bra och ta hand om din hälsa!
Du kan alltid skriva till oss igen eller chatta med oss på Tjejjouren.se
Stor kram!
/Tjejjouren.se
