Hej! Jag är 12 år, och min ena kompis har deprisson. Jag har känt henne i 2 år. Och hon säger att hon har haft depression i 3 år. Jag försöker hjälpa henne så gott jag kan, för hon mår väldigt dåligt, tkr allt är skit och kommer ibland inte till skolan. Hon har pratat med sina föräldrar, kurator, lärare men det hjälper inte? Jag sa till henne att gå till en psykolog men det vill hon inte. Jag försöker vara som hennes egen "psykolog" lite för att hjälpa henne? Men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne mer? Så har du/ni något tips till mig? Väldigt tacksam för svar!
Svar
Hej!
Vad bra att du hör dig till oss med din fråga!
Du berättar att du har en kompis som har haft en depression i 3 år och att du försöker hjälpa henne så gott du kan. Du berättar vidare att hon har pratat med bland annat föräldrar och lärare och att även du har föreslagit till henne att hon kan besöka en psykolog. Du nämner till sist att du försöker vara lite som en psykolog till din kompis och att du inte längre vet hur du ska hjälpa henne. Har jag förstått dig rätt då?
Jag vill börja med att säga vilken otroligt fin vän du är som bryr dig så mycket om din kompis och försöker hjälpa henne så gott du kan. Att hjälpa eller stötta en närstående som har en depression kan vara en svår uppgift, eftersom det kan vara klurigt att veta hur en ska göra för att hjälpa. Jag tänker att i första hand är det bra av den närstående att uppmuntra den som är deprimerad till att söka vård. Om personen inte vill ha vård kan det krävas en hel del tålamod från den närståendes sida. Precis som du själv har beskrivit så har du försökt uppmuntra din kompis till stöd och dessutom har du själv agerat som en psykolog till henne. Det låter som att du har gjort allt i din makt för att uppmuntra din kompis till att söka stöd. Det kan förekomma att den som är deprimerad inte vill lyssna på det en säger och det kan kännas jobbigt för den närstående. Viktigt att komma ihåg i denna situation är att för den som är deprimerad så kan det ofta räcka med att den närstående bara finns där för att lyssna, peppa och hitta på vardagliga saker för att distrahera de jobbiga tankarna. Har du funderat något kring det?
Det är även viktigt att fundera kring hur du själv mår i denna situation. Det kan vara tungt att bära på detta och jag tänker att det kanske skulle vara skönt även för dig att få prata och ventilera om situationen med någon/några. Hur tänker du kring det? Finns det någon förälder eller annan närstående vuxen som du skulle kunna prata med?
Hoppas du fick någon klarhet från mitt svar. Du är varmt välkommen att höra av dig till oss på tjejjouren igen. Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
