Jag vet inte vad jag ska göra... Min mormor är borta, inte död men så nära man kan komma till död. Hon har alzhaimer's och är i sista steget. Jag är tolv och är deprimerad, inte så att någon ser men jag mår dåligt inom mig. Jag gråter ibland för att jag ångrar att jag inte karmade henne och sa att jag älskar henne, men nu är det försent och jag kommer aldrig få säga det till henne. Det gör mig ännu ledsnare... Är detta normalt? Överdriver jag eller? För jag mår dåligt... Och hon var en mysmormor förut och ibland önskar jag att hon vore död, för när vi är och hälsar på henne finns inget liv det är hon men ändå inte hon har inget liv i sig. Kan jag göra något? Jag orkar inte att hålla det inom mig längre.
Svar:
Hej, och förlåt så mycket för att svaret kommer så sent! <3 Hoppas att det kan hjälpa dig i alla fall.
Jag förstår verkligen att det känns tungt att ha en närstående som är sjuk, det är oerhört svårt att se, och självklart är det normalt att bli påverkad av sådant. Det är helt normalt att bli ledsen över, det blir alla människor. Det kan både kännas som en läskig och skrämmande sak att tänka på sjukdomar och döden, och även skrämmande och ledsamt att tänka på att någon som är nära en mår dåligt och kanske kommer att försvinna. Du har verkligen rätt att känna dig ledsen och ska inte behöva känna att du överdriver - låt dig själv vara ledsen och gråta, så kanske det känns lite skönare, vi måste få släppa ut våra känslor. Det kan vara bra att berätta för andra som du känner att du mår dåligt, så att ni kan prata om det tillsammans, eller så att de kan ta med dig och göra saker som får dig att bli glad och släppa de ledsna tankarna för en stund. Det är viktigt att göra sådant som gör en glad, så man inte fastna i negativa tankar och i en ond spiral.
Jag hoppas att du mår bättre och känner dig gladare, men finns det något mer du vill berätta kan du gärna höra av dig igen <3
Kram till dig, från ALICE
