Hej. Sommaren 2018 klättrade jag över räcket på en bro och tänkte hoppa, men först stoppade civilpersoner mej, och sedan kom ambulans, polis, och räddningstjänst och lyfte mej tillbaka mot min vilja. Detta hände pga att min soc flyttade mej från mitt boende för att dom inte ville betala för en plats så långt borta från deras egna resurser. Jag har extremt svårt med förändringar och flytten blev bara för mycket. Sen dess har jag varit bostadslös för min soc vill endast placera mej på ett boende som inte passar mej alls. Så nu har jag varit inlagd på en psykiatrisk avdelning sedan juli 2018. Problemet nu är att jag känner mej helt hopplös över att jag någonsin kommer få ett bra boende. Och det kommer upp bilder i mitt huvud varje dag på händelsen på bron, och jag ser framför mej hur jag hoppar även fast det aldrig hände. Jag blir lugn men också stressad av dessa tankar. Lugn för att jag känner bara att det skulle vara så skönt att äntligen få slippa det här alla kallar liv, men rädd för tanken också för att någonstans inom mej så vill jag ju leva. Jag får intensiva bilder i huvudet varje dag på hur jag hoppar från bron. Men vågar inte prata med personalen här där jag är för att läkaren har redan hotat med att flytta mej till en annan avdelning om jag är för instabil och jag skulle helt enkelt inte klara av det just nu.. Vet inte vad jag ska göra...
Svar
Hej, vad modigt att du hör av dig till oss och berättar om ditt mående!
Det du beskriver låter mycket jobbigt, jag tolkar det som att du inte alls mår så bra just nu och att du i somras även planerade att hoppa från en bro till följd av ditt mående. Du ska inte behöva känna såhär. Det måste varit frustrerande för dig när civilpersoner och räddningstjänsten kom lyfte tillbaka dig mot din vilja men jag är glad att du överlevde och fick en andra chans. Det låter jättejobbigt att du behövt flytta så mycket tidigare och att du kanske måste flytta igen snart.
Jag tror det är flera som upplevt liknande saker som du gjorde i somras, som känner som du att det är lugnande men också skrämmande att tänka tillbaka på vad nästan skedde. Det är kanske ett sätt ditt undermedvetna påminner dig om att du överlevde, en överlevnadsmekanism som får dig att orka med vardagen.
Jag är orolig för dig och vill att du ska få den bästa hjälpen du kan få, jag är inte professionell utan det bästa kanske hade varit om du berättade det du berättade för mig för någon du litar på på din avdelning? Om du tycker att det är lättare att skriva och beskriva dina tankar och känslor på det viset kan du skriva en lapp eller ett brev eller mail och ge till en läkare eller annan personal.
Det är oerhört svårt att komma ur en sån här period som du verkar befinna dig i på egen hand och jag tror det bästa hade varit att be om hjälp av de du redan har kontakt med. Att hitta ett boende som passar dig är svårt att göra ensam och många boende-situationer kan kännas fel och skrämmande i början men sedan kännas perfekt när man vant sig lite. Prata med någon du kan lita på eller tycker om och förklara hur du känner och berätta vad Du behöver för att må bra. De behöver få veta hur du känner för att kunna hjälpa dig så bra som möjligt.
Du har klarat sig såhär länge, tänk allt du klarat av och överlevt hittills! Jag tror på dig och att du kommer hitta något som är perfekt för dig men för att göra det måste du orka lite till, vilket jag vet att du gör! Det kan kännas jobbigt och tufft ett tag innan det blir bättre men till slut så blir det alltid bättre och så bra som det kommer kännas då kommer göra att det är värt att hålla ut!<3
Kram & ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
