Hej!Min mammas man tafsade på mig för några år sedan. Han tryckte sig emot min rygg och ville ge mig massage. En annan gång vet jag att han letade efter bilder på mig på internet, vilket kändes jätteobehagligt. Jag vågade aldrig berätta det för min mamma hade inte trott mig. Det hade gjort mig mer ledsen om hon inte trodde mig tror jag, än att han och alla andra fick veta hur ledsen jag blev och hur fel jag tyckte det var. Det var helt enkelt inget som kändes värt med att prata om hela grejen. Hade definitivt aldrig hållit i en domstol, är jag ännu säkrare på nu än då.Om mamma ändå hade trott mig hade det kanske gjort henne så ledsen at hon blivit mer sjuk. Hon har både haft mycket depression, cancer och hjärtproblem. Dessutom kommer alla till henne med sina problem. Så jag vill inte göra allt värre. Jag vill aldrig att hon ska veta, men samtidigt så bråkar jag och hennes man jämt och jag vill nästan aldrig vara hemma hos dom, även om han aldrig skulle våga göra ngt mot mig nu. Jag trodde nog hon skulle skilja sig från honom så småningom, för han bråkar med mina syskon ofta också och går runt och tycker synd om sig själv.. Dock tycker mamma jättesynd om honom, för han har haft det trassligt själv och har en dålig relation till sina barn. Hon vill att jag ska sluta tycka illa om honom.Iaf. jag vet inte hur jag ska känna mig lycklig och få det här att nånsin sluta bra? Om jag berättar om det blir det en galet stor grej. såklart. Ändå gjorde han inget som skulle kunna gå att åtala, och han har aldrig försökt nått igen. Jag vill bara att de ska skiljas, så jag får tillbaka min mamma.Jag har också väldigt svårt att lita på någon och kunna vara ihop (pga det som jag varit med om, även andra dåliga relationserfarenheter, och min självkänsla är rätt låg). Hur ska jag kunna våga lita på någon? Har ni några bra tips. Jag vill inte vara ensam och ledsen hela livet. Vore sjukt ovärt ju.Sorry, ville bara skriva om det här. Vet att det inte finns några exakta svar på sånt som hur man blir lycklig och så.
Svar
Hej!
Ska börja med att säga att det är jättebra att du hör av dig till oss angående detta!
För det första så är det aldrig okej att din mammas man har betet sig eller beter sig på det sättet mot dig. Att han har tafsat på dig är sexuella trakasserier och är ett brott mot lagen. Man får aldrig göra något mot en annan människas vilja. Du skriver också att han kollade efter bilder på dig på internet och att det då kändes jätteobehagligt vilket jag verkligen förstår. Du ska inte behöva ha det på det sättet. Det är bra att du vet om att det går att anmäla detta till polisen och att det inte är rätt och lagligt det han gjort.
Att du inte berättade för din mamma om detta för att du var orolig över att hon skulle må sämre än vad hon idag redan gör, med en bakgrundshistoria av depression, cancer och hjärtproblem är förståeligt i mina öron. Ändå är det så att du ska veta att du inte gjort något som helst fel. Kan det vara så att din mamma vill veta hur du har haft det egentligen och kanske vill ditt bästa och att försöka hjälpa dig? Det låter som att du tar väldigt mycket ansvar för att inte såra eller göra så att det blir en stor grej som du skriver. Men jag tror att lösningen ändå ligger där någonstans, att faktiskt våga berätta. Du bär ingen skuld till att det har blivit såhär och du har rätt att må bra. Ett första steg för dig skulle kunna vara att gå till en kurator tex och berätta det som du har berättat för oss. Hon kan sedan hjälpa dig vidare.
Jag förstår att det känns tufft men du har redan börjat att ta hjälp genom att ta kontakt med oss, och det är verkligen modigt och strakt gjort!
Du skriver även att du trodde att din mamma skulle skilja sig från hennes man eftersom att han också bråkar med dina syskon också men att hon tycker synd om honom för att han haft det trassligt själv och har haft dålig relation till sina barn. Det är inte något ni ska behöva ta ansvar för på något sätt. Det är bra om han blir hjälpt av någon professionell då, men det är hans ansvar att söka hjälp.
Som sagt att gå till en professionell person och prata om hur du har haft det och hur du har det, brukar för de flesta vara enormt skönt. Den här personen kan hjälpa dig att kanske må lite bättre och kan också kan ge dig tips och råd över din livssituation och hjälpa dig med att berätta om det är något du vill i framtiden. Detta kan till exempel vara en kurator (på skolan eller ungdomsmottagningen), psykolog eller en person du känner dig trygg att prata med.
Det du skriver om att du har svårt att lita på människor och i relationer kan ju bero på att du har haft det som du haft det, som du själv också skriver. Jag tror absolut att du kommer att kunna lita på en människa igen och att kunna vara ihop med någon i framtiden om det är det du vill. Direkta tips är nog att allt måste få gå i din takt och i ditt tempo och så kommer säkert det andra att komma lite i sin egen takt så småningom. Du ska må bra först och främst och sen brukar det mesta komma av sig självt. Jag tror inte att du kommer att vara ensam livet ut utan jag tycker du verkar vara en super stark person med hjärtat på rätt plats. Bara en sådan sak att du hör av dig till oss med det du har delat med dig utav är väldigt starkt gjort utav dig!
Om du vill och kan så finns vi i tjejjourerna här för dig om du vill chatta, ringa eller skicka en fråga som du gjort i det här fallet. Du är alltid välkommen till oss!!
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
