Anonym: "Jag låtsades att allt var som vanligt"

Den ena motgången efter den andra drabbade min familj och de blev bara värre och värre. Jag förstod inte varför allt var tvunget att hända just oss. Jag kände mig så otroligt utsatt. Alla de vardagliga rutinerna föll samman, skolan blev svårare att klara av och jag stängde ute mina kompisar.

Jag spenderade all tid efter skolan i mitt rum för mig själv så att jag inte skulle bryta ihop. Det var jag som var tvungen att vara den starka. Jag var tvungen att visa mig stark i alla situationer och jag låtsades att allt var som vanligt.

Till slut orkade varken min kropp eller mitt psyke mer. Jag bröt ihop totalt. Jag klarade inte av att gå till skolan, jag slutade prata med folk och jag slutade äta. Jag rasade i vikt och på grund av det fick jag en massa andra problem med min kropp, vilket gjorde allt värre.

Jag hade ingen ork till något och det enda jag gjorde hela dagarna var att ligga i min säng och gråta. Min familj försökte skaffa hjälp, men absolut inget hjälpte. Jag bara fortsatte att ligga i mig säng och gråta.

I en månad låg jag bara och grät men till sist orkade jag kravla mig upp ur sängen. Jag gick till skolan igen och jobbade hårt för att hinna ikapp, vilket jag klarade av.

Jag mådde fortfarande riktigt dåligt men utåt visade jag mig stark. I och med att jag visade mig stark trodde ju alla att jag mådde bra igen. Ingen hade en aning om de tankar jag hade i mitt huvud.

Till slut klarade jag inte av att hålla allt inom mig längre. Nu började inte en ny gråtperiod utan något helt annat. Ett sökande började, ett sökande efter den perfekta platsen.

Efter en vecka var den hittad. Jag hittade den när jag var ute på en lång promenad i skogen och jag bestämde mig för att det här var platsen och att jag skulle komma tillbaka på söndag kväll.

När söndagen kom gick jag till platsen som jag hade bestämt. Den låg en bra bit in i skogen och det var inte ett ställe dit många personer gick.

Platsen jag var på var ett berg. Ett högt berg med ett väldigt brant stup. Det var en väldigt vacker utsikt om man tittade rakt ut. Skog så långt ögat kunde nå. Men utsikten var inte lika fin när man tittade ner. Nedanför var det en massa vassa stenar och man visste att om man trillade ner skulle man dö.

Jag visste vad jag ville göra och nu stod jag där på berget, bara något steg från döden…

Men jag kunde inte. Jag kunde inte göra det. När jag stod där och var riktigt nära på att ta steget ut kom bilden av min mamma upp i huvudet. Jag såg henne framför mig på ett sätt som gjorde att det kändes som om hon var där.

”Nej, du kan inte göra såhär, tänkte jag. Du kan inte lämna din sjuka mamma och lillebror. Du måste stanna kvar hos dem och kämpa och vara den starka flicka jag vet att du kan vara.”

En annan röst inom mig sa ”Jo, gör det. Du vet att du kommer få det mycket bättre på andra sidan.”

Jag tog aldrig det där sista steget mot döden, får då skulle jag ju inte kunna sitta här och skriva min historia. Jag tog aldrig det där sista steget för jag bestämde mig en gång för alla att jag ska vara en stark flicka. Inte bara då, inte bara nu, utan för all framtid. Jag har visat mig stark än så länge.

Jag har fortfarande kvar de där tankarna om att bara vilja somna och aldrig vakna upp igen. Och vissa dagar önskar jag verkligen att jag hade tagit det där sista steget.

Men jag har bestämt mig att jag ska stanna här på jorden och ta hand om min familj och mina vänner. Det ska krävas en hemsk olycka för att jag ska lämna dem. Jag ska kämpa, kämpa och åter kämpa!