Agnes: "Vår pakt har börjat" - del 1

Vi tittar på varandra. Förutom jag är det Maria, Fanny, Sofia och Emma. Det är alltid vi som hänger ihop, som hör ihop. Vi har känt varandra sedan dagis, vi går i samma klass i skolan (vi går i sexan när det här händer), vi spelar i samma handbollslag, vi umgås med varandra på fritiden, och så går vi på judon tillsammans.

Fem stycken är vi, och man behöver inte vara något mattesnille för att räkna ut att hur vi än gör så blir en över när vi ska dela upp oss i par. Så blir det alltid. Vi brukar försöka turas om så att vi har ett eget oskrivet schema som vi följer.

Saker för tjejer, till exempel bästishjärtan och liknande, är alltid gjorda för att man ska vara två. Det beror på, om ni inte visste det, att tjejer är sådana. Tjejer tycker om att ha en bästis som de kan dela allt med och lägga sitt huvud mot och viska hemligheter. Killar däremot tycker om att vara i grupp. Visste ni också att det här inte är vi som har bestämt? Det sitter i våra gener, för det hänger samman med när männen var ute på savannen och jagade. Då var de tvungna att vara i större grupper. Kvinnorna däremot, som var hemma och passade barnen, ägnade sig åt att vara sociala (=skvallra). Visste ni det?

Visste ni också att allt det där bara är skitsnack? I alla fall enligt mig. Om ni visste det så vet ni mer än många andra, till exempel mer än vår ena tränare.

Han tycker att nån av oss borde hitta en annan kompis att ta med hit, en annan tjej, så att vi kan vara tre bästispar i hans ögon. Det blir så mycket lättare att dela upp oss inför träningarna då, menar han.

Nej, nu ska jag hålla mig till ämnet. Fem stycken innebär att en blir över. Den här gången blir det jag. Dom andra tjejerna ser beklagande på mig, men dom vet ju hur det är. Vi är jämnt antal i gruppen, så det borde inte vara något problem, men tydligen är det det. Jag får träna mot någon av killarna. Jag vet inte varför det ska vara ett problem, men det är det. Det är det för att dom tycker att det är det.

Jag låter min blick vandra runt i den stora träningslokalen, dojon, och försöker fånga in killarnas blick, försöker få dom att fatta att det ju ändå måste bli någon av dom som tränar mot mig. När dom ser mina sökande ögon får dom väldigt bråttom att hitta någon annan kille att para ihop sig med, eller att i alla fall se ut som att dom har hittat någon annan kille att para ihop sig med.

Till slut blir det uppenbart att det är en som är över, så jag går fram mot honom. Han tittar sig förskräckt omkring efter någon att träna med, men det är ju bara jag över, så han får ta mig. Jag gillar inte det här. Det känns så förnedrande, att se hur alla vänder sig bort, att vara den som ingen vill vara med.

Jag vet att det inte är personligt, det är inte så i skolan, det är inte mot mig, det är för att jag är tjej, inte för att jag är Agnes. Men mitt kön är en del av mig, och jag fattar inte varför dom ska ha så svårt att träna mot en tjej.

Eller jo, på ett sätt fattar jag det. Vi har delat upp oss nu, och börjat träna på varandra. Vi turas om att kasta varandra. Varje gång han kastar mig händer liksom inget mer. Jag flyger i mattan, skuttar upp igen och så byter vi roller. Men så är det min tur. Jag går bestämt fram, och sveper undan hans fötter för honom. Han flyger i mattan med en duns, och sen hörs ett tyst fnitter från dom andra paren som tränar runtomkring.

Erik blev fälld av en tjej. Trots att det bara är träning, trots att vi bara turas om att träna det vi ska träna, så finns det där. När han fäller mig är allt som det ska vara, förväntningarna uppfylls. Men när jag fäller honom är det plötsligt annorlunda, trots att det handlar mer om teknik än styrka, trots det ständiga tjatet att alla kan träna judo och så vidare. Ja, men alla kan tydligen inte få lyckas med det dom gör.

Erik ser besvärad ut varje gång han reser sig upp. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag ska tycka synd om honom för att han blir så besvärad av att träna mot mig, eller om jag ska vara sur på honom för att han låter sig bli så besvärad. Trots allt vet jag ju att när jag eller nån av dom andra tjejerna tränar mot någon annan kille är han med och fnittrar åt det.

Han är ju själv med om att skapa den här känslan som får dom andra killarna att tycka det är roande att se honom dunsa i marken. Samtidigt besväras han ju tydligen av den.

I slutet av träningen har vi matchträning. Då är det mer tävling. Det är rätt tråkigt, tycker jag, men samtidigt tycker jag det är tråkigt att det är så tråkigt. Det hade kunnat vara roligt. Man börjar på en signal, sen förlorar man, och det vet man redan från början. Man ser nämligen till att förlora. Alla vi tjejer gör det. Inte när vi tävlar mot varandra, då går man in för att vinna, men jag har aldrig haft en tanke på att försöka när man har matchträning mot en kille. Jag vet inte vad som skulle hända om man försökte vinna på allvar mot dom. Jag har inte ens tänkt tanken. Dom tycker ju det är så jobbigt att bara träna tekniker, så matchträning...usch.

Fast dom tycker inte det är så jobbigt mot oss, har jag förstått. I matchträningen vet dom ju att dom kommer att vinna. Dom tycker mest det är tråkigt att behöva tävla mot oss, för det ger ju ingen utmaning, säger dom. Nej, det har dom rätt i. Vi ger dom ingen utmaning. Det går liksom automatiskt, det är mycket lättare att helt enkelt ge sig, låta dom leka med en, låtsas att man tar det på allvar. Jag vet inte om dom fattar att vi inte gör vårt bästa, och jag vet inte om dom bryr sig.

Erik tycks i alla fall vara nöjd med att han lyckas vinna över mig i matchträningen. Hans ego blir nöjt, han kan gå hem ikväll också, försäkrad om att han egentligen inte var sämre än någon tjej, och att det där obehagliga som hände under träningen, när jag fällde honom, bara var en del i ett spel. Varken han eller jag inser då att vi båda är en del i ett mycket större spel, ett spel med hemliga regler, ett spel med regler som säger att killar alltid måste få vara bättre än tjejer. För det är så.

De där grupperna av män som jagade på savannen, om ni minns, dom måste ju vara starka. Det fattar ju alla. Annars skulle det inte bli någon mat åt kvinnorna och barnen. Så det är ju egentligen inte så konstigt att dom alltid vinner mot oss när det är matchträning eller matcher. Det är för att dom har jagat på savannen medan vi har suttit och tagit hand om barn och typ käkat rötter eller nåt. Och man kan ju inte gå emot naturen, det vore ju...onaturligt.

Två av killarna är till och med jobbigare än Erik. Det är Emil och Jonas. Dom är bäst i gruppen, eller det säger alla i alla fall. Jag tror inte ens att dom andra killarna vågar vinna mot Emil eller Jonas om dom hade matchträning mot dom, så dominanta är dom. Det är dom som bestämmer allt när vi till exempel har läger och leker lekar eller liknande.

Jonas pappa är med och tränar. Jag vet inte om Jonas och Emil verkligen är bäst så mycket bättre än nån annan, det är det sjukaste. Jag vet inte vem som har bestämt det, men antagligen är det dom själva. Fast det är inte helt sant, för vi andra är med på det också, genom att hela tiden bekräfta dom, beundra dom, se upp till deras överlägsna teknik även om den kanske inte alltid är överlägsen.

Emil och Jonas vinner alltid klubbmästerskapen, som vi har regelbundet. Det är märkligt att dom är så överlägsna där, för det borde dom inte vara. Jag säger inte att dom är dåliga, bara att jag inte förstår varför dom ALLTID vinner. Dom borde gå att besegra, en del av dom andra killarna borde kunna vinna tycker jag. Det skulle också bli mer spännande matcher och klubbturneringar om inte alltid samma personer vann. Allt det tänker jag på när jag går hem med träningsväskan över axeln den kvällen. Vi ska snart ha vårt klubbmästerskap, det blir nästa helg.

Fortsättning följer imorgon!