ÄNTLIGEN TAFSADE HAN PÅ MIN RÖV OCKSÅ!
Det måste ju betyda att jag också är ganska snygg och att killar kan gilla mej. Att jag är en riktig tjej som kan kåta upp killar. Vilken lycka!
I sjuan kunde jag bli avundsjuk på de andra tjejerna i min klass, för att dom fick uppmärksamhet av killarna men inte jag. Det var precis efter att jag slutat spela fotboll på rasterna eftersom det är konstigt för en tjej att välja en svettig sportaktivitet framför att sitta vackert och snacka skit. Och precis efter att jag börjat sminka mej och klä mig i snygga (men äckligt obekväma) kläder för att slippa bli utfryst, för att räknas som en tjej.
När så klassens snyggaste kille gav mej en liten dask på stjärten innan en lektion blev jag inte arg, utan överlycklig. Han tycker jag är snygg, eller i alla fall att jag duger!
I nästan 2 år anpassade jag mig till könsrollen jag aldrig riktigt trivts i. Jag slutade äta godis eftersom jag var ”för tjock” (eller: för att man inte orkade lyfta mej med en arm), jag började raka mej och köpte en bh. Och jag var ändå den tjej i klassen som vågade (ville) avvika mest från normen. Jag slutade inte spela fotboll på fritiden, jag lät inte en kille avbryta mej när jag pratade och jag vägrade de obligatoriska spets-stringtrosorna.
Jag ansträngde mig till och med på skolgympan, och tacklade gärna grabbarna, trots att det gjorde att jag inte kunde ses som en riktig tjej. Trots att jag så gärna ville vara uppskattad på samma sätt som dom andra tjejerna, fanns det några saker jag inte ville offra. Vilket jag är väldigt tacksam för idag.
Sen hände nåt när jag började nian. Jag började ifrågasätta saker.
Varför måste jag göra mig till för att bli omtyckt? Ska det verkligen behöva vara så här? JAG VILL INTE! JAG VÄGRAR ANPASSA MEJ, DET HÄR ÄR TAMEJFAN HELT JÄVLA SJUKT!
Jag äcklades av att se på hur andra tjejer trippade på tårna framför killarna, och jag tröttnade på att bli bedömd för hur ”knullbar” jag var. Jag hade fått nåt innanför pannbenet, det märkte jag tydligt. Och jag var så lättad! Min lycka var inte beroende av att bli sedd som sexig av så många som möjligt! Jag var fri!
Jag vågade komma till skolan osminkad, och jag vågade ta för mej ännu mer. Skitsamma om dom andra tyckte att jag var en jävla freakshow, för jag visste att jag insett nåt dom inte förstått ännu. Jag tyckte synd om dom som retade mej, men allra mest tyckte jag synd om de knullbara tjejerna.
Dom som svarade fel på frågor med flit för att blondiner ska vara lite korkade, det är ju sexigt liksom. Rätt snart efter mitt ”uppvaknande” träffade jag en kille som gillade mej för min personlighet, började gymnasiet och upptäckte att fler än jag insett att det är ok (eller egentligen helt grymt) att våga sticka ut.
Idag är jag 19 år och känner mej grymt självsäker. Jag sminkar mej nästan aldrig (eftersom jag inte roas av det, men inget fel att andra gör det). Jag går till skolan även om jag fått några finnar i pannan. Jag känner mej inte underlägsen när jag träffar killar. Visst, ibland får jag lite återfall av den gamla högstadie-osäkerheten, men det går snabbt över.
Våga ifrågasätta det ”normala”! Det är helt okej att vårda sina hjärnceller med lite kritiskt tänkande. Jag önskar att fler kunde inse det.
/Mican
Lägg till kommentar