Retroflicka: "Jag väger 93 kilo och är 180 centimeter lång. Jag har storlek 43 i skor och älskar mina nyckelben"

jag blev så besviken när det inte gick, flera dagar var jag ledsen över att jag inte kunde modifiera mig så att jag var lika vacker som den smalaste tjejen i skolan. Man kunde nästan få in ett finger under hennes revben och hon idrottade varje dag. Dessutom hade hon blont hår och blå ögon och jag ville också se ut så.

Det är ett av de värsta minnena jag har och det värker i mig när jag tänker på att jag en gång har tänkt så illa om min egen kropp.

Framför allt så får det mig att gråta tusen silvertårar varje gång jag tänker på hur många tonårstjejer i hela Sverige som tänker så om sig själva i detta nuet. Som gör allting för att bli "vackra", för att passa in i de sjuka skönhetsideal vi blir serverade med varje dag.

Det värker i mig när jag tänker på att jag en gång har tänkt så illa om min egen kropp.

Hej, jag väger 93 kilo och är 180 centimeter lång. Jag har storlek 43 i skor och älskar mina nyckelben. Jag har en tå som är lite för lång, och ganska stora gröna ögon. Jag är brun året om och har ständiga rosor på kinderna. Jag har helt nedbitna naglar och en stor näsa.

Mina lår går ihop när jag går. Det är lika plågsamt varje gång jag ska tränga ner mig i ett par byxor för att det gör ont och skaver och jag ser hur min mage väller över kanten på byxorna. Det passar helt enkelt inte på mig.

Man ser inte mina revben.

Ibland är jag ledsen över det. Jag vill självklart också se ut som dem som anses vara vackra, jag vill också vara en storlek 36 och komma i alla vackra kläder, vill kunna ha en klänning utan att vara rädd för att brösten trillar ut och jag vill också vara kortare än alla killar istället för huvudet längre.

Sedan har jag kompisar som önskar sig sexiga kurvor, att vara huvudet högre än alla andra, att ha långa ben, önskar sig stora bröst så de kan ha v-ringat. De förstår inte hur jag kan önska bort det jag har.

Är inte det konstigt? Här går vi alla och tycker att vi är så fruktansvärt fula när du förmodligen kommer se minst en människa under dagen som önskar att de såg ut precis som du. Jag vet att det finns tusen av er tjejer där ute som inte tror mig, men det är sant.

Den där människan som står bredvid dig på bussen hoppas förmodligen att den kunde vakna upp nästa dag och ha dina ben/din mage/dina ögon/ditt hår eller ditt underbara leende. Och där står du och önskar bort något som de så innerligt vill ha. Kanske du ska börja älska den delen av dig själv istället, för jag kan lova alla osäkra, underbara tjejer där ute att ni har minst en sak med er som är så otroligt fin.

Hej, jag är vacker.

Min sak är mina nyckelben. De går nästan perfekt under halsen och syns precis lagom mycket. När jag bär mitt pärlhalsband och en ärmlös klänning älskar jag strukturen de ger åt hela mig. Skuggan som faller över huden är så himla fin.

En annan sak jag önskar er osäkra tjejer där ute: Att ni ska börja bry er om er själva och göra som NI tycker. Inte era vänner.

Jag tycker att byxor är så himla obekvämt, varför ska jag då ha det? Jag vägrar. Istället köper jag bara klänningar och varje dag går jag till skolan och känner mig som en prinsessa.

Jag tycker bara att jag skulle se fjantig ut i en "sexy kitten" -kostym på halloween i skolan, varför ska jag då klä ut mig till det? Nej, istället klär jag ut mig till Mad Hatter, komplett med gigantisk peruk och världens största hatt. Det kanske inte är den snyggaste kostymen, men jag känner mig bekväm i den. Kompisarna förstår och de andra är oviktiga, deras ord betyder inget för mig. Varför bry sig om de som är okänsliga för att de är osäkra själva?

Vad annat spelar för roll?

...Jo, killar.

Jag glömde bort dem. Självklart spelar killar en jättestor roll. Men är verkligen en kille som bara vill ha dig om du är på ett speciellt sätt värd vatten? Ska inte han tycka att du är vacker som den du är, precis som de flesta runt omkring dig förmodligen tycker? Jag vet hur mycket många längtar efter att få hitta den där killen som älskar dig villkorslöst. Den som kan säga till dig varje dag att du är vacker. Jag vet.

Jag är femton, går i ettan på gymnasiet och jag har aldrig blivit kallad vacker av en kille. Aldrig blivit kysst. Jag har aldrig blivit pussad på munnen ens. Jag vet hur det är att längta, hur det är att vara kär.

Det finns så himla mycket mer dock. Vem vill bli kysst av en idiot som måste klanka ned på din kropp för att få en bättre självkänsla? Snälla, börja uppskatta er själva istället för att klänga på killarna och tänka efter vad de tycker. Jag är helt säker på att ni kommer hitta en i alla fall.

Snälla söta tonårstjejer i Sverige, försök ta till er något av det jag försökt förmedla här. Vi sitter i samma båt och jag behöver ett sådant här brev precis lika mycket som alla ni andra behöver det.

Jag har sett alltför många runt omkring mig gå på svältdieter och plågat sin kropp till det extrema för att nå ett visst ideal. Jag har sett mig själv plåga min kropp alldeles för mycket. Jag har sett hur folk tittar på mat med avsky och räknar kolhydrater till och med på sin egen födelsedag.

Jag har sett folk som genomgått skönhetsoperationer för att de inte trivs i sina egna kroppar.

De har alla en sak gemensamt, vi har alla en sak gemensamt: De vill hela tiden bli "vackrare". De inser inte hur underbara de redan är.

Hej, vi ser alla olika ut. Ingen här är perfekt.

Till alla er. Korta, långa, smala, tjocka, finniga, blonda, brunetter, rödhåriga, lilahåriga, grönhåriga, regnbågsfärgade, europeer, afrikaner, asiater, australienare, nordamerikaner, latinamerikaner, gröndögda, blåögda, brunögda, gråögda, rosaögda, med en arm eller med två, handikappade, atleter, läslusar, blinda, döva, muskulösa, med pianofingrar, med korta fingrar, med vårtor, med korta naglar, med långa naglar, med stora läppar, med små läppar, med vad ni än nojar er för.

Det finns någon därute som tycker att DU är vacker.

Glöm aldrig bort det.

Hej, vi är alla vackra.

På vårt eget sätt.