GÄRIS OCH ICKE-BINÄRIS!
Vi chattar med er varje vecka, ni som är så j*vla coola, som har drittmycket idéer, som kan så mycket. Vi hör och ser hur ni har det, och ni har det inte så himla fett ibland. Vi hör om hur ni blir avbrutna och nertryckta i klassrummet, hur de problem som finns i klassrummet viftas bort av vuxna som om de vore mindre viktiga än vuxnas problem och vi hör om den dåliga stämningen unga emellan. Vi vet att det inte är för att ”tjejer inte kan hålla sams”. Många av er eftersöker ett syskonskap och vi ser hur allt ansvar för att förändra det läggs på er men att ingen ger er verktyg till det.
Pressen som sätts på oss att vara duktiga, vara snygga, vara glada, vara snälla kommer från hela samhället, och speciellt i skolmiljön. Samtidigt som vi inte har pengar eller inflytande att organisera oss för att skapa förändring så har de vuxna som sitter på de resurserna i stället inte någon riktig inblick i vår situation.
De vuxna skräms av unga som är högljudda därför att det är de som skapar förändring. Det är okej att vara den högljudda och att ställa krav på sin omgivning
Därför måste vi ges resurser att organisera oss. Inget gör folk så opepp så mycket som uttråkning. Långa processer där man skickas runt runt för att få säga det man vill till någon som lyssnar. ”Gå och prata med läraren, hen lyssnar!”, ”Nej, prata med elevrådet!”, ”Nej, prata med rektorn!”, ”Nej, prata med skolkuratorn!”. Om man till slut kommer fram till någon som bryr sig så finns det ingen ork kvar.
Folk säger att tonåren bara är en fas. Folk säger ”det blir bättre sen”. ”Du får ha lite tålamod”. En säger att unga inte förstår tillräckligt, att de överreagerar och ”vad gör det om 100 år”. Det är okej att inte hålla med varandra, en måste få snacka om viktiga saker och tycka olika, det är ingenting farligt utan det är så man diskuterar. Men de vuxna skräms av unga som är högljudda därför att det är de som skapar förändring. Det är okej att vara den högljudda och att ställa krav på sin omgivning. Er vardag är tillräckligt viktig för att kämpa för nu. Inte om hundra år.
- ursprungligen från Uppsala Tjejjour.
Lägg till kommentar