Den sjätte Januari 2006 blev ett datum att minnas, den dagen då jag skrattat som mest i mitt liv.
Den artonde Juli 2012 blev också ett datum att minnas, den dagen fällde jag mest tårar i mitt liv.
Jag var åtta år gammal när jag träffade min bästa vän, min kärlek, mitt allt. Vi lekte varje dag och allting var underbart - solen lyste ständigt och inte ett enda moln fanns på himlen.
När vi började mellanstadiet ignorerade vi vad alla sa:
"En kille och en tjej kan inte vara vänner!"
Vi brydde oss inte alls, vi levde i våran egna värld. Tänk att livet varit så underbart, tänk det...
Vi ville aldrig vara ifrån varann; vi båda började grina när vi var tvungna att gå in till olika omklädningsrum på badhuset. Vi ville inte gå ifrån varann, förmodligen för att vi var rädda för att vi aldrig skulle ses igen.
I sjuan mötte vi en helt ny värld - det var inte som förut. Vi tvingades gå i olika klasser, men träffades på rasterna och på fritiden. Tills du åkte på semester med en tjej ifrån din klass, dina föräldrar kände hennes föräldrar.
När du kom tillbaka var jag borta ur din värld. Du förstår inte hur många slag jag har fått i magen varje gång jag såg dig hålla henne i handen, krama henne, kyssa henne... Det skulle varit jag som kysste dig...
I åttan försökte jag prata med dig. Så lyckat det blev - du undvek mig.
På badhuset i åttan lyckades jag fånga upp dig, eftersom vi var där samtidigt med våra klasser. Jag sa gråtfärdigt:
"Fattar du inte!? Jag gråter för dig, jag vill ha dig tillbaka!"
Hoppas du ångrar ditt svar. Du sa, lite skämtsamt, men på något sätt moloket:
"Tårar märks inte i en ocean."
Du fick mig falla den dagen.
Lägg till kommentar