Jag har aldrig varit en person som är full av hemligheter.
Mina nära och kära vet det mesta om mig, och vet dom det inte, är det inte värt att nämna. Men jag känner mig väldigt ensam om det.
Det händer fortfarande att jag får veta saker om mina kompisar långt efteråt, och funderar på varför dom inte har sagt något. Svaret kan ofta vara "men det var ju en hemlis, jag fick inte säga något till dig" eller "jag vet inte, måste ha glömt att säga det".
Personligen tror jag att folk inte litar på att jag ska hålla deras hemligheter, vilket dom gör alldeles rätt i.
Jag har aldrig någonsin varit bra på att hålla hemligheter, inte ens om mig själv. Jag har alltid varit lite väl öppen om mig själv och hur jag mår. Så jag har aldrig sett det hela med att inte berätta saker för någon annan. Om dom berättar det för mig kan jag väl berätta det för någon annan?
Dock försöker jag bättra mig. Jag försöker hela tiden bli en bättre person och om jag kan få mina kompisar att lita på mig lite mer så är det ett framsteg. Jag jobbar just nu väldigt hårt med att inte berätta saker för "fel" personer. Och jag försöker verkligen! Men det är så fruktansvärt svårt att bli av med en vana, det tror jag att dom flesta kan känna igen sig i.
Det jag vill säga med det här är att ingen är perfekt, alla har sina fel och brister och det bästa man kan göra av dom är att erkänna att dom finns och försöka göra något åt dom.
Jag kan fortfarande inte hålla särskilt många hemligheter, jag måste få ventilera, men jag är på bättringsvägen, och det hoppas jag att du också är i din kamp mot omvärlden.
Lägg till kommentar