Jag blir kär i alla killar jag ser.
Inte sådär superförälskad, men jag får en crush på dem. Allihopa. Det brukar inte hålla så länge, oftast bara ett par dagar, ibland håller det bara tills jag går hem från krogen. Men ändå.
Jag blir kär flera gånger i veckan.
Jag vet inte varför, kanske är det för att jag så desperat vill ha någon nära, någon att mysa och prata med på ett mer intimt plan än vad jag kan göra med mina vänner. Kanske är det för att jag är en skadad medberoende människa som måste ha någon i närheten hela tiden.
Många av mina förälskelser börjar med ett möte, kankse på krogen eller genom en gemensam vän, och sen kanske vi smsar lite eller skriver på facebook. Och lika många förälskelser som tar slut i att dom har pojkvän, flickvän, att dom är helt tomma i huvudet eller helt enkelt idioter, slutar med att dom ”inte ser mig på det sättet” eller att det rinner ut i sanden.
Jag njuter av att vara kär. Om det så bara är i en kvart, en timma, ett par dagar eller en vecka.
Jag njuter av att ha fjärilar i magen, av att bli lite blyg när jag ser personen, av att bli sådär som en liten fnittrig skolflicka.
Men när jag slutar vara kär, när jag blir avvisad, då kommer ångesten.
Ångesten om att inte vara bra nog, över att ingen kille vill ha mig för att jag är totalt värdelös. Att jag inte är snygg nog.
Jag söker bekräftelse hos dom jag träffar på krogen, och jag tror på hela grejen med kärlek vid första ögonkastet. Varför skulle jag inte kunna träffa min stora kärlek på krogen?
Men det händer aldrig, och fast jag vet när jag går ut att jag inte kommer att hitta en vettig karl när jag går ut på krogen, eller far ut med mina vänner, eller far till stranden, så kommer jag aldrig sluta leta.
Jag hoppas alltid att han kommer stå runt nästa hörn och ha en blick som får mig att tappa andan.
Lägg till kommentar