Anonym: "Jag vill inte bli som mina vänner"

jag börjar undra. för numera är jag den enda som sköter mig.

den enda som inte använder push-up bh, den enda som inte plutar och pushar och sminkar och plattar och jag vet inte vad. jag är den enda som lägger upp normala bilder, sköter mig, håller mig kort mot främmande killar. lämnar inte ut mitt nummer.

vad hände med alla? varför är alla så.. obsessed? Livet handlar inte om vilken storlek du har på behån, vilken hårspray du använder eller om den där killen tycker att du är snygg.

men samtidigt, jag förändras också. jag dras in i mängden av fnitter, av plut och push, av skitsnack, av hjärtan på fb, förhållanden, hur man säger "jag älskar dig" till alla men inte menar det till nån.

jag märker det själv, jag börjar bli som mina vänner. jag önskar att jag hade nån som kunde stoppa mig. jag vill inte bli tonåring. jag vill inte bli som mina vänner. jag vill vara jag. inget fejk, inget äckligt fnitter.

jag vill kunna vara rak och ärlig, utan tusen ilägg i bröst rumpa och läppar.

jag vill att killar ska attraheras av mig. men, just nu är jag bara söt, lite tråkig. medans alla mina vänner är snygga, sexiga, heta, coola. bara för att dom lägger ut bilder på internet där man ser halva deras egentligen små bröst men som är upp-pumpade till max. och jag tror inte bara det, jag vet. jag har pratat med några killar, och dom tycker så.

finns det en kille för mig, inte för att stirra på och säga du är snygg, utan för att prata med, att dela solnedgångar och snöstormar med, som jag får låna vantar av när jag fryser.

eller. bara en vän. bara någon som alltid finns där.

för jag finns alltid där för andra. för jag är ordentlig och tröstar och torkar och tröstar och torkar, medans mina vänner gråter om sina små problem som att deras kjol fått en fläck. och jag undrar, varför kan ingen trösta mig? när jag kollar på mina vänners fejkade bilder, hjärtan och skratt. när jag gråter för att jag inte vet längre, jag förstår mig inte på dem.

varför måste jag alltid trösta? varför kan ingen trösta mig?

finns det folk därute, kille som tjej, som är som jag?

( och det äcklar mig att veta att alla tonåringar går igenom den här tvekan på sig själva. fyfan )