Jag bor med min mamma och syster.
Jag har ingen pappa brukar jag säga, men det har jag. Jag har en pappa och jag är lite stolt över honom faktiskt. Jag har ju bara träffat honom tre gånger så jag vet inte vad jag är stolt över men han verkar som en chill person.
Fast det är inte om honom det handlar om tror jag. Jag och min syster har inte samma pappa, men han bor inte heller med oss. Så det är mest jag och mamma som tar hand om syrran.
Min syster är underviktig, mamma är normal och jag är överviktig. Istället för att vara med mina vänner så tar jag hand om min syster för det mesta. Idag så hämtade jag henne från fritids, lagade mat åt henne, matade henne, diskade. Precis så var det igår också, och dagen innan det gjorde jag samma sak fast på morgonen.
När mamma kom hem från jobbet och min syster berättat allt så fick jag inte ens ett tack. Inte ens ett tack för allt jag gör. På helgerna måste jag vara hemma nio, hon bryr sig inte om det är lov eller inte. Jag måste vara hemma då. Mina vänner får vara hemma tolv, om inte senare.
Orättvist. Ska jag inte vara tonåring och bara vara med mina vänner och inte göra sånna saker som hennes far borde ha tagit hand om?
Jag försöker att inte klaga så ofta. Inte längre iallafall, men det är så hela tiden. Jag kom hem från skolan en dag och berättade att jag hade fått mvg på en stor skrivuppgift. Min mamma svarade "okej.". Var hon inte nöjd? Varför var hon inte det? Jag hade ju varit bäst för en gångs skull och forfarande så räckte det inte. Jag gick ut skolan med 50 poäng mer än min kompis och hade mer poäng än de flesta i stockholm, men även det svarade hon bara "okej." på.
Ibland har jag funderat på att fly. Långt bort från henne, mina vänner och alla jag känner. Bara fly till en annan stad, en annan värld, men just nu är det omöjligt eftersom jag bara är 16 år.
För några månader sen så kände jag mig inte uppskattad alls. Inte av min mor, inte av mina vänner. Det gjorde så jag självklart började söka efter uppskattning, och det blev fel, riktigt fel. Killarna på internet sa "du är snygg", "du är sexig", "du är vacker" och jag förstod inte. Eller jag gjorde det men det var något som fick mig att göra det dem bad om.
Senare förstod jag att det inte är riktig uppskattning. De ville inte ha mig egentligen. De ville ha nån som ger dem nått, nått att runka till. Nån som är sämre. Nån som man inte behöver anstränga sig för att få. Nån som är lätt. Nån man inte behöver bry sig om. Det var därför de ville ha mig.
Allt som jag gjorde för dem på nätterna gjorde så jag fick riktig ångest på morgonen som stannade kvar i några dagar. Tills en ny natt kom, med en ny kille, en annan kille som sa att jag var snygg. Tillslut kom jag till rätt person. Han som får mig att känna mig uppskattad, men fortfarande så känner jag mig så äcklig. Så jag försöker att inte tänka på det, på alla killarna.
Ibland så undrar jag hur det skulle ha varit om jag hade en pappa. Han kanske skulle ha fått mig att känna mig uppskattad. När jag ser min systers pappa komma hem till oss för att besöka henne så blir jag så ledsen, så avundsjuk. Jag blir bara så ledsen av att höra hennes skratt och glädje eftersom jag ogillar hennes pappa riktigt starkt, han förstörde mycket av min barndom.
Han lärde mig att jag är tjock, att man inte ska visa sina känslor och att allt jag gör är fel. Så jag blir bara ledsen av att se dem. Han kommer alltid med presenter. Till henne så klart. Min kompis, Helen, var hemma hos mig för inte så länge sen och man får alltid höra samma sak "ÅÅååh din lillasyster är så söt och gullig och underbar och fantastiskt och blablabla..." och ja, jag fick höra det nu också.
Jag brukar inte låta mina vänner gå in i min systers rum, men just hon fick gå in och det jag fick höra var "Har din syster ett högtalarsystem men inte du? Och hon har en matta också, och massa cd-skivor och böcker ju!". Ja, gissa vem hon har fått dem ifrån? Jag känner bara att jag aldrig får någon uppskattning, inte prylmässigt, pengarmässigt eller psykiskt.
Åååh, varför just jag?
Lägg till kommentar