Veronica: "Hon log och fick mig att undra vad jag inte sett förut"

Den våren jag tog studenten. Jag kom med ett morgontåg inifrån Stockholm. Hade sovit hos min pojkvän. Han som var min första. Pojkvän alltså. Som egentligen inte var det jag ville just då, men han var 22 och att ha en kille som var 22 var allt då.

Att han allra helst tittade på Kalles Klätterträd och lyssnade på Scocco visste ju bara jag.

Pojkvännen bodde norr om stan, jag på södra sidan. Den morgonen fick jag ta tåget till skolan, jag som annars tar bussen. Den morgonen var det inte jag som tog vägen över bron, genom husen, som småsprang på gruset.

Framför den slitna gymnasieentrén, rökrutan, såg jag: blont hår, en rökslinga, någon som log. Och med ens hade vårsolen lämnat himlen och satt sig i hennes hår.

Det var gult. Lysande gult, gult. Och hon log vitt, vitt. Jag kunde inte veta det då. Att hon blev min, flyktigt, tillfälligt men tillslut. Jag vet bara att hon log och fick mig att undra vad jag inte sett förut.

Ett hej, en blick. Jag lämnade marken.

Det som utspelade sig efter vårsolen, i klassrummet, då en tidigare gymnasiekärlek frågade var jag varit med ett leende, blev med ens obetydligt. Något som för bara några månader sen skulle fått mitt hjärta att snubbla.

Det nådde mig inte längre.

Jag visste att gymnasiekärleken aldrig skulle lämna sin tjej för någon som mig, visste att pojkvännen inte var kär i någon som mig.

Jag var jag, mitt oförstörbara jag som hade blivit kär i vårsol och underbart lysande hår.