Jag är en väldigt bestämd person som vet hur jag vill ha saker och ting.
Jag är envis och tålmodig. Och jag tåler ingen skit från någon. Eller nja. Från alla utom en viss person. När jag umgås med denna person är jag totalt olik mig själv, liksom en helt annan människa.
Jag vågar inte uttrycka mina känslor eller säga vad jag tycker, inte heller vågar jag säga ifrån. Jag bara sitter tyst och biter ihop. Varje gång en sådan situation uppstår med den människan så blir det samma sak. Och det spelar ingen roll om vi två är ensamma eller om andra är närvarande. Den personen har makt över mig. Fullkomlig. Total. Kontroll.
Jag vågar aldrig säga nej, trots att hela kroppen och min vilja protesterar. Inte heller vågar jag yttra något som skulle kunna skapa irritation hos denna. För om den personen blir arg och säger något elakt, då blir det som om det vore mitt fel, eftersom det var jag som ”provocerade” mig fram till det.
Hela tiden tänker jag att jag skall vara stark, att jag skall säga ifrån. Men varje gång skjuter jag upp det. Jag vågar helt enkelt inte. Det är det som är så konstigt. Jag som är så stark i vissa sammanhang blir riktigt feg i andra. Och jag kan verkligen inte rå för det.
Det känns konstigt att vara maktlös. Extra svårt blir det också när det handlar om sin egen familj…
Lägg till kommentar