Hösten 1997 tog jag makten över mitt liv.
Jag tillbringade höstlovet med mina föräldrar och min bror hos släktingar i Småland. Mitt i tonårs- och hösttristessen, glasriket, sju sorters kakor och räkmackor till lunch, drog jag mig tillbaka i min sysslings rum för att slöbläddra i en av mina tidningar.
Lustläsningen och likgiltigheten inför de senaste höstplaggen och säsongens färger på läppstift och ögonskuggor övergick så småningom i lusläsning av en artikel som skulle förändra mitt liv. Artikeln handlade om några tjejer som under ett års tid lämnade skolvardagen hemma för att andas in luften och känna på livet i en annan del av världen. De hade inte gett sig av till USA, England, Frankrike eller liknande som i slutet av 90-talet räknades som populära länder för utbytesår. En av dem bodde i Moskva, en annan i Kina och en tredje i Stockholm.
Under de kalla vintermånaderna i ett grått Stockholm satte hon på fik med sina kompisar, drack kaffe och åt bullar. Det var då det stod klart för mig - Jag skulle flytta till Stockholm, eller i alla fall till Sverige och jag skulle göra det så fort jag bara fick, rent juridiskt, d.v.s. så fort jag fick för mina föräldrar. Jag ville fika mig genom vintern, ge mina lärare fingret och känna på vardagen utanför mitt hemlands gränser.
Det är inte lätt att övertyga föräldrar om genialiteten i ens infall av denna storlek när man är 13,5 år gammal och känner sig mer vuxen än någonsin. Det skulle ju, enligt dem, bara bli som med allt annat man en gång påbörjat men aldrig avslutat; såsom aerobics-klasserna, Teakwondo-träningen, lektioner i flöjt och dragspel, kören, fan och hans ljuva moster. Den här gången skulle jag minsann bevisa dem motsatsen, och så blev det.
Jag surfade på nätet, mailade olika skolor, pratade med lärare och rektorer både hemma och i Sverige och tog kontakt med personer som hade erfarenhet av att plugga utomlands. Mina föräldrar fanns vid min sida, hjälpte mig om så behövdes och insåg med skräckblandad förtjusning för varje månad som gick att jag kom allt närmare mitt mål.
Den första juni år 2000 flyttade jag. På hösten samma år började jag längta hem så mycket att jag började gråta på mattelektionen, 16 år gammal - sjukt pinsamt. Jag åkte hem samma kväll, stannade i några dagar, njöt av att bara umgås med familjen, bet ihop och åkte tillbaka.
Ett utbytesår på gymnasiet har nu hunnit bli tio, att hälsa på mina föräldrar har blivit att åka utomlands, att åka till Stockholm är att åka hem. Jag fikar mig fortfarande igenom vintern och parkhänger mig igenom sommaren.
Tjejer kan! Killar också, men de vet redan om det.
Lägg till kommentar