Jag åkte tåg till Göteborg.
Bandet Little marbles består av Linn och Julia som kommer från Norrköping. De började sin karriär som gatumusikanter. En dag när de satt och spelade vid T-centralen i Stockholm blev de upptäckta och fick spela in en skiva. Låten "Ta min ungdom" kommer ifrån deras andra skiva.
Jag bytte räls och vidare till Varberg. Köpte en bulle och satte mig på en kall bänk för att vänta. En röd bil plockade upp mig. Vi skulle inhandla förnödenheter och kanske lite chips. Jag kände mig alldeles för liten i ett stort säte bredvid en nettopåse. Vi lyssnade på P3 och avhandlade trevliga fraser. Körde bredvid leriga diken och hästhagar. Längre bort och vidare lite till.
Jag kände mig för ofta, kanske alltid, för liten. En söndertrampad kärlek hade fått mig att stanna. Stanna upp i mig själv. I en underlig ensamhet. Underligheten var att jag aldrig någonsin var ensam. Därför åkte jag nu till dig. Du som försökte lära dig att vara själv. Alltså, inte ensam. Själv.
Själv. Man trivs i ensamheten.
Ensam. Man står inte ut med sig själv.
Jag står inte ut med mig själv.
Jag ville lära mig att stå ut, så jag gick på snö. Sjönk ner och blev blöt. Mina skor gick sönder i lera men när jag kom in fick jag raggsockor och en kopp kaffe . Jag låg bredvid dig den där första natten och kände ditt hjärta slå mot min underarm.
Det slår så hårt, sa jag. Jag blir nästan rädd. Förlåt sa du och vi började prata om fönster.
Om sommar. Om att kunna sjunga bort allt ont. Om att bli pappa. Om att inte få lika mycket kärlek tillbaka. Om havet som är alldeles för stort och om skogen som är mäktigare än allt annat. Du var skör. Skör på ett nästan obehagligt sätt. Jag visste inte vart du var ibland fastän du låg alldeles intill mig.
Men ditt hjärta, fick mitt hjärta att slå skiten ur sig själv.
Lägg till kommentar