Anonym: "Jag är ingenting utan min rock"

Jag ogillar att sjunga, gillar inte att höra mig själv. Samtidigt så är jag helt patetiskt beroende av uppmärksamhet.

Jag är en helt vanlig 12 åring. Eller inte helt vanlig, kanske. Jag har alltid haft MVG på det mesta i skolan, kunnat läsa och skriva redan på dagis osv. Det gör att mina vänner börjat se mig som perfekt, och jo, jag gillar att ha allting ordnat omkring mig, men jag är inte pedantisk.

Jag orkar inte berätta mer om det just nu, men förstår ni hur tufft det är? Att alltid ha dessa skyhöga, omöjliga mål? Usch, jag lider med alla andra som har det så här som jag haft det.

Jag kände hur det var på väg neråt, så jag stängde in mig själv på rummet och upptäckte internet. Då var jag 8 år. Jag upptäckte stallet.se, jag upptäckte rollandet. Jag skaffade mig ett liv på internet, växte mig stor och stark. Men så fort datorns fönster stängts ner var jag bara den där tysta, duktiga tjejen igen.

Jag vet inte varför jag skriver det här, det är en risk, tänk om någon känner igen mig? Men samtidigt vill jag bara få någon att förstå

Jag fann designandet, jag fann mitt älskande fotande. Jag fann tack vare fotandet bloggar; Då fann jag Nevnarien. Via Nevnarien fann jag rocken, jävlar allstå Nevnarien, du har gett mig ett liv. Den delen av resan har tagit mig tre år, så för ett år sedan började min förändring. Jag började lyssna på alternativ rock / grunge, och jag älskar det. Jag började klä mig med nitar och i svart, skaffade mig ett liv.

Ingen förstår vad jag skriver, jag vet det. Men jag håller fortfarande på att växa, mitt liv håller på att byggas upp.

Min musik är mitt liv. Så nu, när mina kompisar också börjar utveckla sina musiksmaker, skapas en rivalitet. En av mina vänner gillar Justin Bieber osv, och är väldigt anti mot andras musikstilar. Hon säger att "Fy, du har en kass musiksmak" osv. Du, om du läser det här, förstår du hur ont det gör när du säger så? Förstår du att musiken är mitt liv? Jag är ingenting utan min rock, jag behöver den som en blomma behöver vatten.

Jag vet inte varför jag skriver det här, det är en risk, tänk om någon känner igen mig? Men samtidigt vill jag bara få någon att förstå.

Finns det folk i min ålder där ute som fattar att livet inte bara består av smink och killar? Snälla, jag pallar inte allt detta skitsnack längre.

Förlåt för detta osammanhängande inlägg.