Min kropp har varit både min fiende och min allierade i mitt livs krig.
för över 13 år sen utvecklade jag anorexi. ungefär samtidigt började ett allvarligt självskadebeteende. under 7 års tid var jag utsatt för grova sexuella övergrepp. det enda jag hatade mer än det som hände, var mig själv. jag hatade min kropp. så till den milda grad att jag fann ett sätt att klippa banden som jag tror formas mellan människan och hennes kropp under de där åren.
när jag var liten, gick i lågstadiet, så önskade jag att min kropp skulle försvinna. jag ville inte leva i den, med den. den kändes inte som min och jag upplevde det som att det var min egen kropp som skadade mig. i mellanstadiet var jag nära att ta mitt liv på grund av att jag inte stod ut i kroppen.
jag har under alla dessa år kämpat mot min kropp. jag har skadat den mer än den skadat mig. huden över hela kroppen är täckt med ärr efter kriget i huden, mina muskler värker fortfarande efter ansträngningarna med tvångsmässig träning.
mitt hjärta har stannat flera gånger, men det lever trots allt jag utsatt det för. jag har alltid dragits till fysisk smärta, det får mig att känna mig levande.
när jag var 13-14 tyckte jag om att vara fysiskt sjuk. jag lät medvetet bli att behandla eller försöka att förebygga sjukdomar. att vara fysiskt svag eller sjuk fick mig att känna mig kraftfull. jag antar att det är ett sorts mobbningsbeteende.
genom att få kroppen att vara svagare så känner jag mig stark.
så är det inte lika mycket längre. jag har nästan tillfrisknat från anorexin. jag väger iallafall acceptabelt för min längd. jag skadar mig inte varje dag som för ett par år sen. jag proppar inte kroppen full med mediciner som den inte behöver längre.
jag tror att min kropp försökt att tala till mig hela våra liv. den skrek åt mig när jag inte kunde skrika. den fortsatte att kämpa för våra liv när jag ville ge upp. den försöker få mig att förstå vilket helvete som varit. jag är på väg att återupptäcka det helvetet. ingen har tidigare lyssnat till vad som hänt i mitt liv. ingen har förstått. nu är det jag som ska lyssna, ta på allvar och förstå.
kroppen har inte förstått att den har kämpat färdigt ensam. nu försöker jag att stå på kroppens sida och ta en del av kampen. ännu finns många minnen kvar i kroppen från övergreppen. såna minnen som jag inte kunnat hantera innan så de har lagrats i kroppen i form av osannolik smärta. men jag vill inte lämna kroppen ensam mot minnena.
idag kan jag nästan vara tacksam för min kropp. ärren i huden liknar ärren i själen och jag är ändå stolt över att de sitter där. de är krigsärr och jag vore inte jag utan dem. att leva i ett inre inbördeskrig lämnar helt enkelt spår och jag har accepterat det. jag skulle inte önska min värsta fiende det här kriget. det jag önskar är att de som är i krig mot sin egen kropp visste att den inte är fienden. den är faktiskt en allierad.
avslutar med ett citat från filmen Little Black Book;
”question: how does a girl who falls, no actually jumps eyes wide open, down a rabbit hole, plummeting into chaos, come out unchanged? answer: she doesn't.”
Amy
Lägg till kommentar