Hej!Jag är en tjej på 13 år som har haft en hemlighet som hemsökt mig ett tag nu. För ett tag sen (När jag var ca. 6 år) gick jag på dagis och kom ihåg att alla högstadieelever skulle praoa. De flesta valde att praoa på mitt dagis. Det var en kille som skulle praoa i min avdelning, som vi kan kalla N. N började en dag bara slänga ur sig komplimanger om hur fin jag var (Inget märkvärdigt, typ som "Fräsigt hår" "Snygg tisha" osv...) och började prata med mig. Vi blev ganska bra vänner. En dag sa han att "Vi skulle leka kurragömma" Eller något sådant... Så han drog mig in i ett av vilorummen och låste dörren (tror jag åtminstone). Han började känna runt och slet av sig kläderna. Jag sa att jag inte ville, men jag antar att han lyckades övertala mig att det var helt normalt. Så han slet av mig kläderna också... Och det hände bara så.När jag insåg vad han hade gjort, låste jag in mig i min egna värld. Jag skaffade mig kompisar som inte fanns. Jag gick aldrig ut. Och jag litade inte på någon.De senare åren har varit lättare. Jag har kunnat vara social och skaffa tillit till andra. Varje natt har dock varit lika smärtsam. Ingen vet om dethär, bara N.Min fråga är att om jag gjorde fel. Jag skyller allting på mig själv. Det känns som om jag bad om det. Jag har hållit inne dethär i så många år nu, men det går aldrig över. Vad ska jag göra?
Hej!
Tack för att du skriver till Stockholms Tjejjour. Du är verkligen modig.
Du berättar om en händelse du hållit hemlig i många år som gör att du mår mycket dåligt, framförallt under nätterna. Du beskriver hur en kille som praoade på ditt dagis utsatte dig för övergrepp och att detta inneburit för dig att du inte kunnat lita på någon och skapat en egen värld och aldrig gick ut men att det blivit lite lättare de senaste åren. Du berättar att nätterna fortfarande är lika smärtsamma som de alltid varit. Du skyller allt på dig själv och undrar nu om du gjorde fel.
Jag vill svara på din fråga på en gång för det är så viktigt att du förstår svaret- det som hände var inte ditt fel! Utifrån dina rader så låter det som att killen våldtog dig. Att bli våldtagen är aldrig ens fel. Du var ett barn och han betydligt äldre än du , dessutom var han i en maktposition genom att han både var äldre och en del av personalen som prao. Detta var en tillitsperson, en person du skulle kunna lita på, på en plats som skulle vara trygg för dig, den enda som gjort fel här är han. Han har utsatt dig för ett allvarligt brott. Var han över 15 år när han begick övergrepp mot dig så skulle han kunna dömas för våldäkt mot barn.
Det finns en massa strategier barn tar till när de utsätts för övergrepp eller blir rädda. Strategierna kan komma av sig självt. För en del blir kroppen passiv och fryser nästan till, för andra blir kroppen mer följsam i hopp om att få det "överstökat" fort, få slut på det fruktansvärda, båda strategierna kommer från rädsla och syftar till att skydda sig själv.Det är inte sällan svårt att hitta sin röst och säga nej, för en är chockad och rädd, för en förstår att det kanske inte spelar någon roll vad en säger ( som du beskriver att det var för dig t.ex., du sa att du inte ville men ändå så fortsatte han) Som barn ska en inte behöva skydda sig själv från övergrepp, en ska ju kunna lita på vuxna. Många tjejer som utsätts för sexuella övergrepp klandrar tyvärr sig själva. För hur de reagerade och agerade, för hur de var innan och efter. Det kan också vara väldigt jobbigt att titta på situationen och inse att en inte hade någon makt att förändra den. För ett barn har ju ingen makt i en sådanhär situation, utan förövaren har all makt och kontroll. Ett barn kan inte värja sig från sexuella övergrepp. Vad jag försöker säga är att detta inte var ditt fel! Du har inte bett om det, gått med på det utan du har utsatts för ett övergrepp.
Att utsattas för övergrepp är en väldigt traumatiskt upplevelse och hur man reagerar undertiden och efteråt är olika, men att gå in i sin egna värld och inte berätta om det som hänt för någon annan är inte ovanligt. Att vara med om ett sexuellt övergrepp innebär att kroppen och psyket utsätts för en inre och yttre stress och det kan påverka varadagen mycket efteråt. Det kan precis som för dig, påverka en starkt i många år framöver. Därför kan det vara viktigt att bearbeta de känslorna som kommer efter en sådan händelse. Att du tagit det stora klivet att skriva till Stockholms Tjejjour är jättemodigt och kanske ett steg i riktningen att börja bearbeta och sätta ord på det som har hänt? Att varit utsatt för sexuella övergrepp och de skuld och skam känslor som kommer för många efteråt är tunga känslor att bära ensam. Finns det någon i din närhet du litar på som du skulle kunna prata med? Som kan stötta dig i din upplevelse? Kanske kan du när du är redo prata med en psykolog eller kurator för att få stöd i att bearbeta det du utsattes för som barn?
Du är verkligen supermodig som hör av dig till Stockholms Tjejjour och du får väldigt gärna höra av dig till oss igen. Vi vill gärna fortsätta skriva om detta med dig. Eller prata. Du bestämmer. Stockholms Tjejjour har telefon- och chattjour på måndagar och onsdagar. Men en kan mejla till oss när en vill, vår email är kontakt@stockholmstjejjour.nu.
Ta hand om dig/ Stockholms Tjejjour
