Hej, jag har under en tid mått allt sämre. Jag får panikattacker, börjar gråta, går ut i skogen i flera timmar, ser saker som inte finns och känner mig stressad helt allmänt. Jag gick en hel dag i skolan och bara stirrade ut i tomma intet, vilket alla mina klasskamrater och lärare blev väldigt oroliga över.
Hur som helst, så pratar jag med min vän när jag mår dåligt. Jag vill inte prata med mina föräldrar om det, och de vet bara en bråkdel av allt som hänt. Bl. a. Vissa saker jag blev utsatt för när jag var mindre (våldtagen av min morfar är nog det värsta...). Jag undanhåller även saker för min kontaktperson på BUP, vilket har gjort att den ända som egentligen vet något är min vän.
Men när jag pratar med henne så för jag fram hur jag mår, på ett sätt som får henne att bli väldigt orolig (antagligen för att jag verkligen inte mår bra). När hon då frågat varför jag inte berättar för någon, eller försöker hjälpa mig själv, så säger jag att jag inte vill. Detta får henne att bli ännu mer förtvivlad, arg och desperat. Men sanningen är att jag är rädd. Jag är rädd för att det faktiskt inte ska gå att hjälpa mig. Så jag får alla att tro att jag inte vill bli hjälpt, men nu så verkar jag bara bli sämre och sämre.
Jag vet att jag borde berätta, men finns det något sätt att vara mindre rädd? Och kommer jag verkligen att må bättre om jag väl öppnar upp mig?
Svar
Hej Freja, vad bra att du hör av dig till oss!
Du skriver att du under en tid mått allt sämre. Att du får panikattacker, börjar gråta, går ut i skogen i flera timmar, ser saker som inte finns och känner mig stressad helt allmänt. Du beskriver att du gick en hel dag i skolan och bara stirrade ut i tomma intet. Du skriver att lärare och klasskamrater i skolan märkte detta. Hur bemötte dina lärare dig då?
Du skriver att du pratar med din vän när du mår dåligt. vad fint att du kan prata med din vän. Du skriver att det är vissa saker du inte vill berätta för dina föräldrar. Hur kommer det sig? Du skriver att du inte kan prata om det du blivit utsatt för när du var yngre. Du berättar att du blivit våltagen av din morfar. Är det något du bara har berättat för din vän? Det du beskriver i ditt mående låter som att det är reaktioner på det du upplevt i ditt liv. Det är vanligt att personer som blivit utsatta för våldtäkt och speciellt av en anhörig har svårt att prata om det. Ofta anklagar man sig själv, även om det bara är din morfars fel och hans ansvar. Kan du känna igen dig i det?
Du skriver att du undanhåller saker för din kontaktperson på BUP. hur kommer det sig? Vill du berätta hur det kommer sig att du kom till BUP från början?
Du skriver att din vän blir arg , desperat och förtvivlad när du inte tar hjälp. Men att du skriver att du inte tar hjälp för att du är rädd, rädd för att det inte ska gå att hjälpa dig. Det du beskriver är en vanlig känsla. Många vi möter som är i samma situation som dig har svårt att öppna sig för att en tror att det inte ska gå att bli hjälpt. Men det går att må bättre! Det finns behandlingar som är anpassade för personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det du skulle behöva göra är att berätta för din kontaktperson på BUP. Jag förstår att det är läskigt och till en början när man börjar öppna sig kan det kännas väldigt jobbigt för att sedan vända och bli bättre. Det tar olika lång tid för olika personer men på BUP kan du få dom verktyg du behöver. Du ska inte behöva vara ensam i detta. Det är jättebra att du har en vän att prata med men i din situation så behöver man mer stöd. Vad tänker du om det?
Ta hand om dig och hör av dig om du vill!
Vänligen
Tjejjouren Ronja
